Livets träd har väldigt många grenar

Regn en lördagskväll i juni betyder bio. Så var fallet för några veckor sedan och valet föll på Pitt och Penn, två giganter och favoritskådespelare i min bok.

Men det var med ett rågat mått av besvikenhet jag lämnade Biopalatset efter att ha bevittnat en mans inre mitt i en livskris. Filmen var, den i Cannes tidigare i år, gulpalmsvinnande The tree of life.  

Hur kan det finnas ondska om Gud är god?
I nästan tre timmar följer vi både den unge (McCracken) och den vuxne Jack O’Briens (Penn) sökande efter svaret. Någon gång i tonåren tappade han tron på allt – sin far, sin mor, Gud – ja allt!

I sin frustration misshandlar han både djur och brorsan och söker ständig bekräftelse hos sin minst sagt stränge far, en man (Pitt) som tar begreppet dysfunktionell till nya nivåer. Den goda men veka kraften i Jacks liv är modern. Men Jack förfaller till det onda och blir bara mer och mer lik sin far.

Nåväl slutet gott allting gott – universum griper in och ordnar allt till det bästa till ackompanjemang av änglar och återuppståndna släktingar, och efter sitt förvirrade sökande försonas Jack med allt och alla. Ja till och med Gud, tror jag bestämt…

Betyg
Det här är ju ingen filmblogg men jag gör ett undantag för Mr Pitt och Mr Penn. Det är en galet fragmentiserad film och detta faktum gör den förvisso ”djup och svår” i sin framtoning, men bättre? Njäää… Då handlingen är tämligen enkel känns detta filmiska tilltag mer som en skenmanöver för att blidka en jury i Cannes.

Så sorry boys denna gång måste jag med stor sorg säga att ”det var inte så värst” – så det blir ett knappt godkänt betyg.