De förlorade säger Farväl till Berlin

Politik, kabaré, antisemitism och djup frustration är återkommande teman i Christopher Ischerwoods roman Farväl till Berlin som lär vara förlagan till 70-talets succémusikal Cabaret. Ursprungstiteln var De förlorade – en kanske ännu mer passande titel.

”Jag är en kamera med öppen slutare, helt passiv, mekaniskt registrerande. Jag registrerar mannen som rakar sig i fönstret mott emot, kvinnan i kimono som tvättar håret. En dag måste allt detta framkallas, kopieras omsorgsfullt, fixeras.”

Läsning på båt i solen.

Kanske är Ischerwoods inledning en av de mest välkända romanöppningarna, vilken säkert också bidragit till att romanen refereras till som en modern klassiker. (Ja ska man vara riktigt petig så föregås faktiskt detta av ett helt eget stycke i boken…) Nå hur som helst är det en rask följd av nedslag i 30-talets Berlin som utspelar sig mellan de 200 pocketsidorna.

Sally Bowles, Otto Nowak, Bernhard Landauer & Co
Det är strax före det nazistiska maktövertagandet som den brittiske medelklass slackern med författardrömmar anländer till ett Berlin, känt för sitt utsvävande nöjesliv och dekadenta tillvaro i konstnärskretsar. En roman blir aldrig skriven men väl Farväl till Berlin. 

Herr Ischerwood – ja han väljer att berätta i jag-form – är tillsammans med en handfull andra stukade själar, inneboende hos Fräulein Schröder. Hon är en kvinna med nerverna utanpå och en aldrig sinande nyfikenhet, som tvingas hyra ut rum i sin lägenhet för att själv kunna bo kvar.

Liza Minelli fick sitt genombrott som Sally i Cabaret. Här poserar hon med de gröna naglarna.

Också har vi givetvis sorgliga Sally Bowles som på scener och bio gestaltats av bensprattlande Liza Minnelli i Cabaret. I ständig jakt efter lyckan – eller ja en rik karl som hon tycks tro vara synonymt med lycka. För att inte tala om golddigger Otto Nowak som försörjer sig på vara sällskapsgigolo åt både damer och herrar. När inte attraktionen räcker till bor han med sin dysfunktionella familj i Berlins slumområden där han uppträder som en misantrop. Slutligen stifta han närmare bekantskap med den förmögna judiska familjen Landauer som driver ett av Berlins lukrativa varuhus, vars öde utlämnas till nazisterna.

Ja det är en brokig skara som författaren ingående har studerat och berättar om för läsaren. Boken för mina tankar till såväl Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann och Kunzelmann och Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam. Den Kunzelmannska dekadenta konstnärskretsen i ett Berlin utan några som helst skrupler eller samveten skulle kunna vara den samma. Det finns också en tydlig, om än inte uttalad, homosexualitet närvarande genom berättelserna. Så självklar men ändå tabu. Samtidigt påminner Gavaldas träffsäkra beskrivningar av ledsna människor på väg att bli förlorade om någon skulle kunna vara inneboende hos Fräulein Schröder.

Javisst är det en berättelse om ett Berlin i mellankrigstiden, men mest av allt är det en berättelse om människor. Vilsna människor som lika gärna skulle kunna vara din granne i Birkastan i Stockholm, Majorna i Götet eller för den delen i en lägehet i Kristinehamn. Idag.

Betyg
Det var Desirée på Pocketshop som tipsade mig om denna bok, då jag beskrev min förkärlek till Auster men vilja att vidga mina läsvyer. Och jag ger henne rätt: Ischerwood lyckas skapa samma känsla och belönas därför med 8 pinglor av 10 möjliga.

Bonus: ett filmtips
Se gärna den lysande filmen A single man med Julianne Moore och Colin Firth som bygger på Ischerwoods roman med samma namn.

Man ser liksom ett mönster av frustration, dekadens och dragning åt det förbjudna…