Sommarboken

Visst hissas förväntningarna på en bok med en sådan titel? Att Albert Bonniers förlag dessutom stämplat den som en Klassiker gjorde mig ännu mer benägen att ge den en chans.

Boken är skriven av Tove Jansson, javisst är det Mumin-Tove vi snackar om. I den lilla samlingen av berättelser reflekterar hon om kärlek, att bli gammal, att vara annorlunda, döden, rädslor – ja om svåra saker i livet helt enkelt.

Hon gör det på ett mycket tillgängligt och lekfullt sätt genom en farmors, en vuxen sons och dennes dotters perspektiv. På en ö i den finska skärgården under en sommar sover flickan i tält, röker farmor cigaretter i gästrummet och pappan installerar en plastkorv.

Låter kanske banalt sommarpluttigt men berättelserna har ett djup och ett Norénskt skimmer över sig. Tonen är rå men innerlig och det känns lite som om ön ligger granne med den mystiska Mumindalen.

Sommarboken lär vara Tove Janssons största succé efter muminböckerna och jag kan förstå dess storhet. Men först efter en liten stund, när man hunnit grubblat lite över den livrädda flickan  Hjördis som farmor bestämmer sig för att kalla Berenice för att hennes hår är drottninglikt eller metmaskens vedermödor. Då blir Janssons självklara budskap till mänskligheten uppenbart.

De korta små berättelserna om vänskapen mellan farmor och hennes barnbarn Sophia blir aldrig präktigt, tillrättalagt eller sötsliskiga. Bara ärligt, sorgligt och fint. Att Tove Jansson dessutom illustrerat några av berättelserna med enkla streckteckningar i svartvitt förhöjer faktiskt upplevelsen mycket.

Betyg
Så sammantaget måste jag säga att  den lilla boken med finurliga små berättelser blivit en sommarfavorit som kan stå i hyllan och tas fram under sommartid. Man behöver visst inte läsa de korta berättelserna i kronologisk ordning utan väljer med fördel ut en berättelse då och då.

Min favorit var nog Katten som handlar om okonstlad kärlek som inte kan tämjas och just därför är så eftersträvansvärd.

Pia W

Kommentarer: 5

  1. avatar
    Hedvig B 2012-07-25 at 07:36

    Aldrig hört talas om Sommarboken. Trodde Tove J bara var mumintroll. Men den låter ju jättehärlig!

  2. avatar
    Katarina 2012-07-25 at 04:52

    Låter mysig! Jag hade en kluven inställning till mumintrollet som barn. Mumin var gosig, men många andra figurer otäcka och det var något obehagligt skrämmande med filifjonkor i mörka skogar – lite psykadeliskt på nåt sätt.

  3. avatar
    Pia 2012-07-25 at 07:33

    Härligt 70-tal-igt Katarina!

  4. avatar
    Mia 2012-07-25 at 09:07

    Har också läst Sommarboken. Håller med om mysigheten och att berättelsen om Sofia och hennes katt är en riktig klassiker

  5. avatar
    Anna 2012-07-30 at 07:39

    Ja visst var det många läskiga typer i berättelserna om mumintrollen!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *