Gripande om ett maskrosbarns uppväxt

Marléne Lund Kopparklint har skrivit en skakande barndomskildring om sin egen uppväxt. Foto: Lars-Gunnar Olsson/Sveriges Radio

En av alla böcker som lanseras på Bokmässan i Göteborg i dagarna är Karlstadbons Marléne Lund Kopparklints självbiografiska debutroman “Det som inte syns”. Författaren är ledande moderat politiker, ordförande i vård- och omsorgsnämnden och har jobbat på Socialtjänsten med att motverka ungdomars missbruk av alkohol och droger.

När jag läser hennes bok förstår jag varifrån engagemanget kommer. Jag har själv stött på Marléne ett par gånger i tjänsten och har aldrig kunnat ana vad som dolde sig under den perfekta fasaden. Men här blottar hon den osminkade sanningen om sin uppväxt som ett så kallat maskrosbarn i ett missbrukarhem – en hemlighet hon dolt väl för alla utom sina allra närmaste – fram till nu. Det berättade hon när jag intervjuade henne i P4 Värmland häromdagen.

Som läsare har jag aldrig tidigare fastnat för den populära Miss Litt-genren, som självbiografiska barndomsskildringar ibland har kallats. Åsa Linderborgs “Mig äger ingen” och Morgan Allings “Kriget är slut” är ju några exempel. Bara tanken på att läsa om barn som far illa har verkat avskräckande på mig. Men jag är glad att jag öppnade den här boken, för den är viktig! Dessutom är den välskriven och fångar mig från första stund.

Boken tar sin början  en julaftonsnatt när Allis, som Marléne kallas i boken, är en liten flicka. Det som föräldrarna lovat skulle bli ett mysigt julfirande utan “vuxendricka” har trots alla löften spårat ur med slagsmål och fylla. När Allis vaknar hittar hon sina föräldrar blodiga.  Hon plåstrar om dem, reser den omkullvälta granen och sopar upp splittret efter krossade julgranskulor. De blir som symboler för den lilla flickans förhoppningar om ett normalt familjeliv som ständigt krossas av föräldrarnas alkoholism.  Hjärtskärande.

Att leva sig in i Allis tankar och känslor är lätt, och som läsare vill jag bara gå in i boken och hjälpa henne. För det gör ingen. Vi får följa Allis under hela uppväxten fram till hon är 16 år – en uppväxt som inget barn skulle behöva uppleva. Våld, missbruk och kränkningar är vardag, och vuxenvärldens svek är upprörande. Allis blir mamma åt sin mamma och gör själv allt för att dölja sanningen, på föräldrarnas begäran.

När jag intervjuade Marléne undrade jag över detta. Hur kommer det sig att hon själv aldrig bad om hjälp? Som förklaringen gav hon titeln på en av bokens kapitel: ” Om du trodde att du skulle tvingas flytta från den du älskade mest i hela världen, skulle du berätta då? Mammans hot om fosterhem avskräckte. I intervjun förklarade hon också sitt syfte med boken: Att öppna ögonen på läsaren, så att vi ser de osynliga barnen. Det finns många frågor vi kan ställa oss, menar hon:
– Om du har en bekant som dricker för mycket – finns det barn inblandade? om en blåslagen kvinna kommer in till akuten med ett barn – vem tar hand om barnet?  Om du ser ungdomar som hänger på Mac Donalds på natten – varför är de där, varför är de inte hemma, hos föräldrarna?

Man räknar med att cirka 400 000 barn lever i missbrukarhem i Sverige idag. Hos dem är risken kraftigt förhöjd att själva hamna i kriminalitet och missbruk, och det var också det som hände Allis. Som 12-åring rycks hon brutalt ur barndomen av en man hon möter på ett av otaliga krogbesök med mamma och pappa. Han våldtar henne på ett hotellrum och det är där hennes eget självdestruktiva liv börjar. “13 år och alkoholist” heter ett av bokens kapitel.

Hur Marléne tog sig ur detta och vände sitt liv på rätt köl får vi veta i den kommande uppföljaren. En bok jag definitivt kommer läsa! “Det som inte syns” (Norlén & Slottner) är en skakande barndomsskildring med klart litterära kvaliteter. Att skriva så här självutlämnade och på så sätt ge röst åt alla maskrosbarn, det är starkt och det kan inte ha varit lätt.