Karins lilla röda

Sedan 2004 har jag skrivit läsdagbok. Det är väldigt bra, särskilt när man börjar bli lite glömsk. Jag vill absolut inte skylla på åldern men jag läser ju ganska mycket och det är lätt att glömma bort vad man faktiskt har läst och vad man tyckte och tänkte. Jag har köpt mina dagböcker på Akademibokhandeln, men de finns säkert på andra ställen.

Det är inte mycket jag skriver i dem. Författare, titel, datum och en kort kommentar. När jag bläddrar i dem nu kan jag tycka att kommentarerna är lite väl intetsägande ibland. “Spännande” har jag t.ex. bara skrivit om Svarta fåglar av Ken Follett i september 2004. Det säger mig ingenting idag, och jag kommer inte alls ihåg den. Samma med Utan onda aningar av Jan Sverre Syvertsen som fått den den märkliga kommentaren “Jovars. Kändes lite konstruerad”. Det är nästan så jag blir sugen på att läsa om den bara för att förstå vad jag menade.

De senaste åren har jag tagit mig för att skriva ett betyg, baserat på stjärnor. Lite som Michelin-guiden. Då är det lättare att förstå vad jag egentligen menade med “Bra!” eller “Riktigt bra”.

Riktigt bra böcker kommer man ihåg ändå. Riktigt dåliga också. Jag blir full i skratt när jag hittar noteringen om Postcard Killers av Liza Marklund/James Patterson: “Skandalöst dålig, sämsta jag läst nånsin. Blä.”  Jag minns att jag var så upprörd efteråt, och googlade på boken för att se vad andra tyckte och hittade den ljuvligaste formulering från en recensent: “Att ge ut den här boken är en krigsförklaring mot världens skogsbestånd”. Minns inte vem och var, men önskar att jag hade hittat på det själv. Lite fyndigare än “Blä”.

Bäst är när man hittar tilläggskommentarer som inte handlar om boken. T.ex. “Första boken i nya lägenheten” eller “Läste på bröllopsresan”. Då väcker boken andra minnen till liv.