Konsten att vara kvinna – hur bra är den egentligen?

Andres Lokko (Svd) utnämner den till “en av årets roligaste och viktigaste politiska böcker” och Martin Kaunitz (förläggare på Bonniers) menar att den är “en av 2000-talets viktigaste och roligaste böcker”. Det är ju verkligen storslagna omdömen! Värt att notera att de båda är män. Hmm. Nej, nu ska jag inte vara konspiratorisk, det finns många kvinnor som givit den minst lika fina recensioner och därför väckt min nyfikenhet. Stora förväntningar hade jag sålunda på Caitlin Morans Konsten att vara kvinna, men tyvärr är jag inte lika betagen och det stör mig lite grann.

Varför? Jo, det finns mycket i boken som lockar till skratt. Många dråpliga scener där det absurda i bh-bekymmer, benrakning, mensproblem och “Jag är fet”-ångest skrivs fram på ett humoristiskt och träffsäkert sätt.  Varje kapitel har ett tema; det första kapitlet “Jag börjar blöda!” (som markerar ingången till att vara kvinna) följs sedan av diverse teman såsom  “Jag får päls!”, “Jag är kär”, “Jag måste ha behå!”, “Jag råkar ut för sexism!”, “Skaffa barn!”med mera. Det är rappt, fyndigt och skrivet med många utropstecken och VERSALER för att riktigt hamra in budskapet.

Moran rör sig också skickligt mellan “ytliga” ämnen som mode och bröllop för att sedan skriva mycket allvarsamt och utlämnande om svåra frågor som abort. Hon skyr inga gränser och tar sig an alla tabubelagda ämnen som kan tänkas finnas. I mina ögon är det väldigt uppenbart att hon många gånger är ute efter att provocera och chockera. Och det är kanske nödvändigt i dagens mediabrus, men det är också här någonstans som jag blir lite tveksam till hur fantastisk denna bok egentligen är. Hur sann och representativ är denna text i sin gestaltning av konsten att vara kvinna?

Jag är inte någon pryd människa men jag kan inte riktigt identifiera mig med bilden av att alla kvinnor har “tokonanerat” sig igenom sin tonårstid, slukat porrfilmer (hon för i och för sig en intressant diskussion om porr som fenomen) och legat runt med en massa män innan man “hittat den rätte”.  Dessutom hyllar hon Lady Gaga som en av de största feministikonerna vi har idag. Vet inte riktigt om jag kan se just henne som en förebild för dagens unga kvinnor men jag kanske har missat något.

Ja, min läsupplevelse blir liksom lite  ömsom vin ömsom vatten. Underhållande men jag är absolut inte helt frälst som så många andra i dagens mediasverige tycks vara. Det känns dessutom väldigt brittiskt (på gott och ont) hela tonen i romanen. Det är verkligen en färgstark och underhållande skildring av 80-90-talets England med många referenser till populärkulturen och många namn på artister och band som ger lite nostalgikänsla. Miljön känns igen från många filmer man sett genom åren. Det är mustigt, direkt och underfundigt.

Jag är glad över att ha läst den och den gav mig en del att tänka på, men jag sällar mig inte riktigt till hyllningskören som jag citerade i inledningen.