Låt oss prata om sommaren 2013

Det slog mig häromdagen, när jag på SVTPlay ramlade in på ett mycket generande program med namnet Sommarpratarna (snacka om en krystad programidé), att vi inte avhandlar ämnet här på bloggen ännu.

Laguppställningen från 2013

Tacka vet jag de riktiga Sommarpratsprogrammen i P1. Vi Pocketpinglor låter dessa prat vara en naturlig del av vår sommar som följer oss i hängmattan, på motionsrundan, i bilen eller i sängen när andra somnat.

Sommarpraten hör ju liksom till och precis som tidigare år varierade kvaliteten och nivån av intressanthet även i somras.  Om temat 2012 var barndomar som varit besvärliga (och främst stygga fäder) verkade sjukdomar i allmänhet och cancer i synnerhet gå som ett svärd genom praten i år. Eller så är det bara jag som är i den åldern när detta jävulstyg börjar smyga sig på, komma närmare och obarmhärtigt skövla sin väg fram. Men det bjöds även på skratt och jo då en och annan sorglig barndom valsade också förbi.

Nedan tänkte jag tipsa (utan inbördes ordning) om mina favoriter. Men framför allt är vi Pocketpinglor nyfikna på: Vilken favorit hade du och varför? Berätta gärna i kommentarsfältet!

Maja Ivarsson: Ett råare, ärligare och mer utlämnande prat har jag sällan hört. Grät krokodiltårar!

Kristian Gidlund: Ord är överflödiga. Smärtan total. Kände mig tom, satt på en stol och torrgrät.

Filip Hammar: Ett oväntat sansat, o-gapigt och sympatiskt prat. Uppenbarligen mognat sedan han och Bingo Rimér planterade blå viagrapiller på mitt (den präktigaste bruden på kontoret) skrivbord och stod bakom en dörr och väntade på min reaktion. Väldigt moget!

Leo Razzak: Utan. Tvivel. Årets. Bästa. Om dagens ungdomar är som Leo finns det hopp för världen.

Jenny Strömstedt: Ett retoriskt fulländad prat. Kanske lite för fulländat…

Carolina Neurath: Oerhört imponerad, vilken kvinna: smart, orädd och professionell (och älskar ämnet). Dessutom ung och snygg – kanske hennes enda “tillkortakommanden” som det verkar. Skämskudde på alla gubbs!

Malinda Dammgaard: Hur kan man inte älska någon som är passionerad för hattar. Heja hantverket!

Martin Schibbye & Johan Persson: Skakande…

Ellen Jelinek: Om vuxenmobbing i en värld där man trodde öppenhet inför olikheter var grundbulten. Teatern.

Stjärnfall…

Hade så gärna önskat att Peter Wolodarski gjort ett större intryck eftersom jag gillar hans arbete  och Jan Eliasson men han kändes bara föråldrad och pompöst självgod, men Lasse Kronér var nog lågvattensmärket vars program jag inte ens kan förmå mig att länka till.

Så vilken favorit hade du och varför? Berätta gärna i kommentarsfältet!