Americanah betyder en amerikanska på nigerianska

Jag valde att lyssna på boken under en väldigt lång bilfärd. Uppläsaren var inte bara underbar att lyssna på utan hon växlade dessutom obehindrat mellan olika dialekter vilket gav berättelsen en ytterligare dimension och mig ännu större behållning.

Alla vi som längtat efter att Chimamanda Ngozi Adichie skulle komma med en ny bok efter favoriter som En halv gul sol och Purple hibiscus har fått en ny favorit att lägga till samlingarna.

I Adichies senaste bok Americanah lägger författaren fokus på att skapa förståelse och medvetenhet för rasism, det amerikanska samhället och inte minst det nigerianska. För dagens Afrika. För kulturella skillnader och för att gammal kärlek aldrig rostar.

På salong
I bokens inledning träffar vi huvudpersonen, Ifemelu på en afrikansk hårsalong i ett mindre priviligierat område i Princeton. Själv bor hon ståndsmässigt, har en fin anställning på ett universitet med tillhörande finfin professorspojkvän. Samtidigt driver hon även en blogg där hon reflekterar över hur det är att vara svart i Amerika. Det går bra för Ifemelu. Hon har gjort en enorm resa sedan sin relativt påvra uppväxt i Nigeria.

Med avstickare bakåt i tiden återkommer berättelsen hela tiden till sextimmarssessionen på hårsalongen. Ifemelu är där för att få sitt hår flätat, då hon efter 15 år i Amerika har beslutat sig för att flytta tillbaka till Lagos och gör allt för att passa in.

Att fläta sitt hår på riktigt blir en praktisk men även symbolisk handling för den förestående förändringen. I Amerika ska håret vara rakt och blankt, vilket åstadkoms med stor möda och en generös portion lidande, för att bli accepterad och anställningsbar. I Nigeria flätat för att inte sticka ut och betraktas som en Americanah.

Men faktum kvarstår, i Amerika betraktas Ifemelu som svart och i Afrika är hon numera en Americanah, vare sig hon vill eller ej. Hon känner sig som amerikan men upplever att ”riktiga” amerikaner mest vill se henne och Afrika som något att döva sina samveten med, genom trevliga välgörenhetsinsatser och inte som en kontinent med kompetens och framtiden framför sig, medan hon i Nigeria obarmhärtigt blir medveten om att hon upplevs som värsta expaten och mer amerikansk än självaste Michelle Obama.

Men Ifemelu lär sig hantera sin förväntade identitet till fulländning på båda kontinenterna men att tvingas välja om hon ska vara ”Black American” eller ”American black” gör henne frustrerad och irriterad. Runt detta ämne bygger hon framgångsrika bloggar i båda länderna.

Romanen är i grunden en kärlekshistoria
Huvudsyftet med hemvändandet är Ifemelus ungdomskärlek. Det kanske inte är vad hon skulle erkänna för sina vänner, nej knappt för sig själv, men djupt där inne vet hon att hon måste ta reda på om Obinze och hon är menade för varandra eller inte.

Obinze har under tiden ifrån varandra hunnit pröva sin lycka i England men blivit utvisad och istället gjort kometkarriär i Lagos fastighetsbransch. Är det verkligen möjligt att de två efter så lång tid kan hitta tillbaka till kärleken, trots deras helt skilda äventyr, kulturer och det abrupta uppbrottet långt tidigare? Det borde ju vara minst sagt omöjligt. Eller?

I bokens beskrivningar av Afrika i allmänhet och Lagos i synnerhet gjorde jag många kopplingar till dagens Kina och Shanghai. Alldeles uppenbart är Kina så väl som afrikanska stater är jordens framtida maktcentrum. Och jag tror inte att vi behöver vänta särdeles länge på det maktskiftet.

Men det är inte kärlekshistorien som är det bärande i romanen, utan författarinnans sätt att beskriva Nigerias påverkan av globalisering och landets explosionsartade utveckling till en tigerekonomi. Hennes sätt att poängtera att varken Nigeria eller ens Afrika är något ”tycka-synd-om-ställe”, utan en spelare att räkna med, är huvudbudskapet. Antingen inser omvärlden det, eller så kan västvärlden bara räkna med att bli omsprungna inom kort.

Skrivstil
Om läsaren förväntat sig något som exakt liknar författarens tidigare hjärtgripande berättelser, lär hen bli grundligt besviken. Men om läsaren är öppensinnad för Adichies bredare register av samhällsskildring, observationer av trender och utvecklingen bland världens medelklass och fascineras av massor (!) av personporträtt som gör karaktärerna så levande att en faktiskt funderar på om vi faktiskt inte  träffats – ja då är Americanah en absolut fullträff. Och för den som inte är så öppensinnad finns det ännu större anledning att läsa den. Bildning paketerad i en mycket tankeväckande och välskriven roman.

Betyget bli lätt 5 vackert inflätade pinglor av 5 möjliga.

Författarinnan medverkar även på Beyoncés senaste platta med klipp från författarinna hyllade TEDtalk . Det går bra nu för Chimamanda Ngozi Adichie.

Pia W

Kommentarer: 4

  1. avatar
    Katarina 2013-12-28 at 07:51

    Jag köpte den åt min mor i julklapp. Nu hoppas jag att hon läser ut den snabbt, så att jag kan låna den sedan

  2. avatar
    Rita 2013-12-28 at 04:33

    Boken verkar bra,fick tips på den i Go kväll i höst. Nu ska jag beställa den och läsa….
    Skön helg//Rita

  3. avatar
    Hedvig B 2013-12-30 at 09:18

    Åh vad bra du sammanfattar den Pia! Jag har också precis läst den, men du hann före med att skriva:-). Jag tycker också mycket mycket om den. Hennes beskrivningar är så träffsäkra och precis som du så älskar jag personporträtten. Har gått och tänkt på Ifemelu i flera veckor nu och undrat hur det gick 🙂
    Kan också tänka mig att du fick ut extra mycket av den eftersom du själv nyligen flyttat till och från USA.

  4. avatar
    Pia 2014-01-07 at 01:26

    Exakt! Många igenkännande observationer av det amerikanska samhället… 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *