“Jag är ju så jävla easy going…”

…..är titeln på den senaste romanen av Jenny Jägerfeld En titel man fastnar för och blir nyfiken på. Det blev i alla fall jag. Jenny Jägerfelds förra roman “Här ligger jag och blöder” (även den med en titel som suger tag i läsaren) belönades bland annat med Augustpriset i barn- och ungdomsklassen och jag minns att min dotter tyckte mycket om den. En tillfällig lässvacka (dom kommer ju tyvärr då och då) och en nyfikenhet på god ungdomslitteratur, som jag kan ha nytta av i mitt arbete, fick mig sålunda att plocka åt mig Jägerfelds senaste roman “Jag är ju så jävla easy going” från boksnurran i skolbiblioteket. Det visade sig vara ett lyckat infall.

Jenny Jägerfeld presenterar sig på sin hemsida som både författare och psykolog och att hon har goda insikter i psykologiska problem märks väl i romanen. Här får vi möta gymnasietjejen Joanna som direkt i första kapitlet introducerar oss för det hon kallar  “en freakshow i min hjärna”. Diagnosticerad med ADHD sköljer alla intryck över henne (och oss läsare) mer eller mindre osorterade. Dessutom lever hon i en för närvarande smått dysfunktionell familj där mamman är en ständigt refuserad författare (med följaktligen dålig ekonomi) och pappan är en nästan färdigutbildad psykoterapeut som fastnat i en djup depression som påverkar hela familjen. Johanna skäms något så fruktansvärt över familjens dåliga ekonomi och vågar inte berätta om sina hemförhållanden för sina vänner som ständigt diskuterar den senaste Iphone-modellen och köper märkeskläder. Istället odlar hon en kultig, lite bohemisk roll som de andra tror är självvald men som i själva fallet är ett sätt att dölja hennes ekonomiska situation. Familjen har knappt råd att köpa mat när slutet på månaden närmar sig. Problemet är hennes dyra receptbelagda medecin som hon bör äta för att hålla “freakshowen” i hjärnan i schack. Det är just denna pengabrist som leder till att Joanna hamnar i en mycket besvärlig sitaution. Stundtals har romanen nästan drag av en thriller över sig även om relationer och identitetsfrågor hela tiden står i fokus.

Någonstans så kan jag nästan tycka att romanen känns lite för politiskt korrekt då den tar upp frågor som ADHD, dysfunktionella familjer, skolan som inte kan möta upp alla elevers särskilda behov, barnfattigdom  och dessutom inslag av lesbisk kärlek. Men det gör inget! Romanen är helt klart läsvärd och underhållande. Den har ett härligt språk med många snärtiga formuleringar. Jag tänker bland annat på kapitelrubriker (intresseväckande liksom titlarna på romanerna) såsom “Dunka huvudet blodigt”, “Patetiskt poetisk”, “Fuck the pain away” eller “Ska jag ta livet av mig eller ska jag ta en kopp kaffe?”.

Det finns många goda exempel på bra ungdomslitteratur i Sverige och Jenny Jägerfeld är helt klart ett av dem.