Den tysta revolutionen

Linus Jonkmans bok Introvert utsågs 2013 till årets HR-bok och blev Pocketpinglornas val när vi beslutade oss för att det var hög tid att läsa en faktabok.

Käre Linus Jonkman, Om du råkar läsa detta blogginlägg vore det oerhört intressant om du ville ta dig tid och reflektera över våra frågeställningar nedan. Mvh Pocketpinglorna

Efter att ha läs ut boken konstaterar jag följande:

  • Jonkmans sätt att uttrycka sig på tyder med största sannolikhet på att han hatar extroverta. Ja, i alla fall synes han ofta känna sig väldigt kränkt i sammanhang där extroverta vistas. Därtill verkar han ha en förkärlek för att lista ”onyanserade-skriva-på-näsan-fakta” riktade till extroverta för att ”dom” äntligen och verkligen ska förstå honom och hans gelikar.
    Ödmjukhet och öppen för olikheter verkar inte tillhöra den introvertes lista på egenskaper. Är det verkligen så?  Men uttalanden som ”Alla extroverta är inte som Miss Piggy”, får väl kanske ändå tolkas som någon typ av öppenhet?
  • Författaren gör oräkneliga referenser till undersökningar, studier och forskning. Som exempelvis: ”65 procent av alla sjuåringar har en påhittad vän och detta är ett extrovert drag.” Så många frågor uppstår i mitt huvud… Författaren tillåter sig dessutom att titt som tätt göra tvärsäkra uttalanden så som att ”Barack Obama är introvert”, ”… extroverta funkar bättre med en arbetsstyrka som gillar att ta order”, ”… introverta är mer pessimistiska och misstänksamma mot främlingar. Jag vill framhäva att det beror på att vi förstår lite mer”.
    Och så här går det på genom hela boken. En faktaboks trovärdighet och grad av seriositet påverkas kraftigt negativt av en sådan texthantering. För visst var väl intentionen med boken att det skulle vara en beskrivande faktabok? Inte var det väl tänkt som ett försvarstal eller en gnällig klagomur?
  • En av de kloka Pocketpinglorna ställde den mycket relevanta frågan: Ligger det inte ansvar på den introverta själv att vara delaktig i samtal och aktiviteter? I boken får man som läsare lätt uppfattningen att det är världen runt omkring som har huvudansvaret för att en introvert ska komma till sin rätt och känna sig trygg och  komfortabel.
    Men så är de väl inte? Är inte delaktig något man gör sig, inte är det väl något man hux flux bara blir?
  • På sidan 189 finner jag dock en kort passage som ger boken någon typ av fingertoppskänsla. Stycket tar upp begreppet flexibilitet och författaren visar för första gången upp någon typ av nyans. Han hävdar att både introverta och extroverta kan bli bra chefer, om de besitter just egenskapen flexibilitet.
    Det som förbryllar mig är att författaren väljer att applicerar sitt briljanta resonemang om flexibilitetens fördelar endast i chefssammanhang. Hade det inte varit en mer konstruktiv ansats att låta boken röra sig runt flexibilitet och introversion i alla typer av mellanmänskliga relationer?

Jaha tänker kanske du som läser det här:
”Det är väl typiskt av en argsint, extrovert Miss Piggy karaktär att ge sig på den där stackars introverta författaren. Kan han inte bara få vara som han är utan att bli kränkt och påhoppad?”

Hahaha svara jag då:
”Jag fick ”endast” -9 på Jonkmans självskattningstest (57 typ Veckorevyn-frågor som man svara på längst bak i boken) och definieras där med som ambivert.”

Men sanningen är att jag inte gör någon skillnad på vad som är bättre eller sämre och  lägger heller ingen stor vikt vid våra grundpersonligheter, utan framhåller istället  flexibiliteten, lyhördheten, tydligheten och framför allt viljan som framgångsfaktorer när det handlar om att skapa och utveckla relationer.

Skrivstil
Jonkmans totala avsaknad av referenser eller uppbackad fakta gör det näst intill omöjligt för mig att ta till mig innehållet. Min uppfattning är att boken har ett viktigt budskap men att författaren slarvar bort det i jakten efter att var underhållande, kvick och lite kul. (Är det månne en ängslig längtan efter att vara lite extrovert som spökar?)  Varför gjorde han sig inte själv och boken mer rättvisa genom att köra sin så noggrant egendefinierade introverta stil ända in i kaklet? Trist. Och synd för det introverta kollektivet.

Jonkman verkar vara både författare och föreläsare. Bland annat vill han tipsa extroverta chefer om hur de ska hantera introverta medarbetare.

Betyg
Pingelklubben var enig i vårt initiala beslutet om att ge boken 2 halvhjärtade pinglor av 5 möjliga. Men efter en flexibel och öppensinnad dialog enades vi slutligen om att lägga till 0.5 pingla för att boken ändå gav upphov till en väldigt intressant dialog. Slutbetyget blir således 2.5 helengagerade pinglor av 5 möjliga.

Pia W

Kommentarer: 8

  1. avatar
    Mia D 2014-04-18 at 08:07

    Underbart Pia! Vilken skarp och klockren recension! Men som sagt, till bokens försvar, så gav den upphov till goda diskussioner.

  2. avatar
    Linus Jonkman 2014-04-18 at 06:35

    Hej, tack för att ni tagit er tid att läsa igenom min bok.
    Jag svarar gärna på dina reflektioner i tur och ordning:

    1. Nej givetvis hatar jag inte extroverta.
    Jag tog mig friheten att skriva en bok som har en tonvikt på introverta reflektioner. Jag upplever att det finns mycket litteratur som redan har perspektivet att de beskriver för extroverta hur de skall vara för att bejaka sin natur. Jag ville förklara hur introverta generellt fungerar. Jag har dessutom (kanske med anledning av mina rötter i den ironiska generationen) valt att skriva med en ironisk humor. Humor har den intressant kvaliteten att den är dubbel. Det jag får kritik för är vanligtvis även det jag får ros för, humor delar publiken. Underliggande har jag dock en respekt för människors olikheter och tror att det fostrar tolerans att förstå att de som en extrovert kan uppfatta på ett sätt kan uppfattas på ett helt anorlunda sätt av någon introvert.
    Nyckelordet med vad jag skrivit kring är dock: humor.

    2. Att ange källor var något som förlaget medvetet valde bort. Forum förlag ville inte ha den sedvanliga modellen med att var tredje mening avslutas med ett tyskt efternamn. De ville ha en tydlig linje mot att detta är skönlitteratur och inte kurspedagogik. På flera sätt tror jag att de har rätt, för det många läsare skrivit är att de upplevt boken som lättläst.
    Men, eftersom jag är den jag är har jag förstås i smyg en diger lista med källor till varenda ”sanning” jag hävt ur mig.
    Det där du nämner om barn med påhittade vänner tex kan vi ta som exempel:
    Källa1.En studie från 2004 visar att 65% av barn under sju år har en påhittad vän: http://psycnet.apa.org/journals/dev/40/6/1173/
    Källa2. Proffessor Lowe Fergus har skrivit om detta fenomen synnerligen väl i sin bok ”brain training”. Det går att läsa mer här under sektionen ”Imaginary friends are normal and healthy” : http://books.google.se/books?id=_pDcTymQZSUC&pg=PT150&dq=imaginary+friends+extrovert&hl=sv&sa=X&ei=vVZRU6KuAoLiywP98YKYAw&ved=0CD0Q6AEwAA#v=onepage&q=imaginary%20friends%20extrovert&f=false
    källa3. Paula Bouldin har skrivit en längre avhandling om vad som kännetecknar barn med påhittade vänner (det går bara läsa en preview utan konto dock) : http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/00221329909595553#preview
    källa4. Patrick Wanis har skrivit en del om detta med på sin blogg: http://patrickwanis.com/blog/imaginary-friends-play-anxiety-children/

    Nu vill jag inte lägga för mycket länkar i denna kommentar, men jag vill tipsa om en studie som Harvard University slutförde förra året kring just introverta ledare som belyser det du efterfrågar ovan: http://hbr.org/2010/12/the-hidden-advantages-of-quiet-bosses/ar/1

    3. Det ni uttrycker upplever jag som en extrovert åsikt, nämligen den att vi skall ”ta” vår plats. Jag upplever att vi skall ”ge” människor plats snarare. Det är en längre diskussion med många nyanser av grått, men i korthet upplever jag att världen blivit formad till en extrovert norm och att det därför är vanligare att en introvert behöver anpassa sig än tvärt om.

    4. Jag brukar vara tydlig med att jag menar att en arbetsprocess vanligtvis är något som är särskilt från en personlighet. Därför är det dumt att förvänta sig att en introvert kan laga ditt trådlösa nätverk eller att en extrovert per definition är duktig på att sälja bilar. Tvärtom pekar de flesta studier på att våra fördomar är fel (ex om försäljare eller programutvecklare). Det är nämligen min åsikt att såvida du inte är extrem i din introversion/extroversion så kan du göra vad du vill. Att det budskapet inte gått fram tycker jag är tråkigt.

    Tack för att ni tog er tid att granska boken grundligt och kritiskt. De kritiska åsikterna är bäst valuta för mig i allmänhet som författare såväl som föreläsare!
    Glad påsk pinglorna =)

  3. avatar
    Eva H 2014-04-18 at 07:52

    Vilken SUR och onyanserad recencion!
    Särskilt när du berättar att en av dina medläsare frågat efter den introvertes egna ansvar att ”ta plats”. Om jag förstod boken rätt är en av de saker Linus frågar efter just att extroverta ska kunna acceptera även introvertas personlighet. Det föll liksom direkt i er grupp då….
    (Se’n undrar jag hur du kunde bli klassad som ”ambivalent” i testet? Eller har du misstagit dig på ordet ”ambivert” kanske?)

  4. avatar
    Carina 2014-04-20 at 10:23

    Vissa åsikter kan jag hålla med om, och jag vet att jag själv tänkte att det kan finnas en risk att extroverta känner sig påhoppade av vissa stycken. Men betänk att hyllmeter efter hyllmeter med böcker har skrivits där de extroverta personlighetsdragen hyllas och beskrivs som det rätta sättet att vara. Sällan ifrågasätts det. Det gör Jonkmans bok till en oerhört viktig motpol. Det är den första bok jag läst som BÅDE beskriver min personlighet OCH säger att den är ok.

  5. avatar
    Linus Jonkman 2014-04-21 at 09:50

    ett litet tillägg. Jag ser att du skrivit ”ambivalent”. Visst är det väl ambivert du menade?

  6. avatar
    Cecilia Frisell 2014-04-22 at 02:00

    Hej Pinglorna.

    Apropå onyanserad, så var väl kanske den här recensionen ganska onyanserat negativ också kan jag tycka. Kanske har alla andra fel som satte den på pockettoppen då?

    Jag älskade boken, tyckte dessutom att den hade en underfundig humor, som tydligen inte föll er i smaken. Om man vill läsa en krångligare bok och slippa bli underhållen kan man kanske välja att läsa Susan Cains bok då i samma ämne.

    Det viktigaste med Linus bok är att den för första gången sätter introverta drag på kartan och ger dem lite cred, något som saknats i generationer av extroverta ideal som hyllas in i absurdum, framför allt på arbetsmarknaden. Tro mig, jag har arbetat med rekrytering.

    Ps. Se över meningen: Men sanningen är att jag inte gör någon skillnad på vad som är bättre eller sämre och lägger heller ingen stora vikt vid våra grundpersonligheter, utan framhåller istället flexibiliteten, lyhördheten, tydligheten och framför allt vilja som framgångsfaktorer när det handlar om att skapa och utveckla relationer. (Det finns ett stavfel här) Ds.

    Tjolahopp – checkar ut!

  7. avatar
    Pia W 2014-04-23 at 11:30

    Tack för att ni alla bidrar till en engagerad och intressant dialog, och framför allt tack för att du, Linus tog dig tid att granska våra kommentarer lika grundligt och kritiskt. Det uppskattar vi pinglor oerhört mycket!

    Låt mig börja med att lugna er med att Tryckfels-Nisses inhopp i den ursprungliga texten nu är åtgärdade. Det försmädliga ”a:t” som smugit sig in i en mening samt min ouppmärksamhet gentemot skrivprogrammets autokorrigering av ordet ambivert är nu ett minne blott.

    Så över till den härliga dialogen om själva boken:
    Efter lite funderande tror jag att jag sammanfattar min ståndpunkt så här: I vår övertygelse om att bokens budskap är viktigt är vi alla rörande överens, men om förpackningen (boken) är optimal?, där skiljer sig våra åsikter. Låt oss alla ha det i åtanke framgent.

    1. Jag tillhör också den ironiska generationen och kan dessutom uppskatta humoristisk läsning, men skillnaden är att i mitt tycke skapar den bara en irriterande dimridå i detta sammanhang. Den typen av humor fungerar säkerligen i sammanhang där du som person får större utrymme, som exempelvis på en scen eller i samtal. Den som efteråt glatt köper boken, läser den med hela din uppenbarelse i minnet. För mig som är oinvigd i din härliga humoristiska sida blir upplevelsen, som jag skriver sent i mitt inlägg, att ditt viktiga budskap försvinner och att du inte gör det centrala budskapet i boken rättvisa utan slarvar bort det i jakten på kvicka one-liners.

    2. Tack för djupdykningen i referenserna. Intressant! Jag har full förståelse för att du vill att boken ska vara lättläst men för mig som tog mig an boken som en faktabok blev upplevelsen, som jag skrev i inlägget, oseriöst och tappade enormt i trovärdighet.

    3. Givetvis är jag helt enig med dig om att alla ska ges plats i ett samhälle, på en arbetsplats eller för den delen i en bloggdialog. Att dagens norm är extrovert håller jag också med om. Där våra åsikter skiljer sig åt, om jag uppfattar dig rätt, är dock vems ansvar det är att upprätta och underhålla relationer. För mig är det självklart ett gemensamt ansvar, helt oavsett personlighet, läggning eller samhälleliga normer. Det kan aldrig automatiskt vara den enes eller andres ansvar att alltid bjuda upp. För mig är en god relation inte en rättighet, utan resultatet av hårt arbete och mycket visad omtanke. Det är här jag tyckte att passagen om flexibilitet hade passat så fint att utveckla i din bok. Ett resonemang som givit mig som läsare en mer nyanserad och konstruktiv ansats på det viktiga ämnet.

    4. För mig kom tyvärr inte ditt efterlängtade budskap fram, av ovan nämnda anledningar, och det är jag den första att hålla med om att det var tråkigt. Jättetråkigt!

    Men Linus, är det inte underbart hur din bok – här hos pocketpinglorna och i många andra sammanhang antar jag – ger upphov till dialog och känslostormar? Det måste väl vara en härlig känsla för en författare? Kanske den bästa?

    Till alla er andra engagerade kommentatorer: hoppas att jag i mina reflektioner på Linus inlägg även skingrat era orosmoln och skapat förståelse för mina åsikter.

    //Pia

  8. avatar
    Anna K 2014-04-26 at 08:24

    Vilken härlig diskussion och dialog! Jag som bara läste början av boken…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *