Världsklass. Nobelpriset. Nu!

Som ingen annan kan Joyce Carol Oates kosten att skapa stämningar som känns långt in i ryggmärgen och väva täta, samtida berättelser. Hennes senaste roman Carthage utgör inget undantag.

Carthage betyder Karthago på svenska och Oates referenser till den mytiska litteraturen är tydliga och går igen både i handling och karaktärer.

19-åriga Cressida Mayfield är försvunnen. Dotter till Carthages mäktige man, Zeno Mayfield, och den smarta av de två systrarna. Den lite barnsliga men ändå karaktärsfulla lillasystern var sist sedd tillsammans med den snygga systerns pojkvän, Brett Kincaide.

Brett var en gång den lilla orten i Upstate New Yorks löftesrika sportprofil men rasade till en både alkoholiserad och invalidiserad krigsåtervändare från Irak.

Cressida hävdar att hon är den enda som förstår den sargade, hemvända krigshjälten på riktigt. Mycket bättre än sin ytliga syster, Juliet som Brett inte längre kan se i sitt liv och därmed bryter förlovningen. Efter Cressidas försvinnande riktas alla anklagelser mot Brett.

Det är lätt att tro att detta är upptakten till en ren och skär kärleksroman, kantad av svartsjuka och syskonrivalitet, men vad som verkligen växer fram mellan bokpärmarna är en våldsam och omskakande berättelse om krigets offer. Inte bara om dom som stred, utom om alla runt omkring. Föräldrar, syskon, älskande, hela grupper och ja, som i detta fall, hela orten Carthage.

Frågorna studsar mellan sidorna
Kan det ske en återhämtning? Är verkligen kärleken så stark att den kan övervinna ett krig. Vem är egentligen offer och vem är förövare?

Den som mest av alla reflekterar över dessa frågor är Arlette Mayfield, flickornas mor och Zenos hustru. En lite bortglömd figur i själva berättelsen men den som sätter saker i perspektiv och slutligen aktivt arbetar för förlåtelse.

Betyg
5 nobelprisande pinglor av 5 möjliga.

Två avslutande reflektioner inklusive liten bild:

Reflektion nr 1: 2012 hade jag förmånen att fira Thanksgiving på den lilla orten Little Falls i Upstate New York. Värdarna var en helt underbar, gigantisk, brokig (och bråkig) familj med en allt annat än förutsägbar historia, som dom generöst delade med sig av. Jag kommer att tänka på dem flera gånger när jag läser Oates roman och att den skulle kunnat ha utspelat sig just i Little Falls.  Men jag tänker också att deras berättelse är väl värd att berättas. Lite som när verkligheten liksom överträffar berättelsen…

Reflektion nr 2: Numera bor jag ju i Australien och förra helgen högtidlighölls minnet efter Anzac slaget i Turkiet för 100 år sedan. Ca 60.000 australiensiska pappor, far- och morfäder, söner och älskande stupade. För mig som inte har några som helst krigsreferenser och levt i ett land som aldrig någonsin varit involverat i krig, kan det kännas lite löjligt när folk rasslar omkring med gamla medaljer och samlas vid vattnet för att skjuta reveljer klockan 5 på morgonen. Men i den frågan har jag egentligen ingen talan. För hur skulle jag alls kunna veta hur det känns.