Pachinko – en inblick i rasismens Japan

pachinkoEfter att ha läst en positiv recension någonstans, kan ha varit DN, valde vi förra gången Pachinko av Min Jin Lee. En bok som verkade passa oss som handen i handsken. Kulturtanter som vi är gillar vi ofta stora episka berättelser över flera generationer i främmande miljöer. I Pachinko får man följa en koreansk släktsaga genom fyra generationer under 1900-talet. Genom deras ödén sätts läsaren in i Japans och Koreas komplicerade relation och de svåra omständigheter under vilka koreanerna har fått leva, och kanske fortfarande lever, i det japanska samhället. Ett samhälle som genomsyras av rasism och trångsynthet. Bokens titel – Pachinko – är hämtad från ett koreanskt spel, och pachinkohallarna i Japan blir familjens födkrok.

Så vi hade höga förväntningar på boken som kanske tyvärr inte riktigt infriades fullt ut. Flera av oss upplevde berättelsen lite för splittrad med allt för många sidospår och karaktärer som inte alltid tillförde så mycket. Vår diskussion blev sålunda lite splittrad:

På minussidan:

”Språket var inte nåt att hänga i julgran, den var lite stolpigt skriven, vilket kan bero på översättningen.

”Men blir inte riktigt berörd av människornas öden”. ”Det var för mycket som spretade, många små trådar som aldrig knyts ihop, och utsvävningar som känns ovidkommande. Hon vill få in så mycket vilket gör att man tappar intresset, som att hon vill skildra en massa företeelser i Japan. På slutet stoppar de in för många olika kvinnor”

” Det är skrivet med den manliga erotiska blicken, med ett väldigt stort fokus på kvinnors kroppar och hur de ser ut. unga toppiga bröst eller breda alldagliga ansikten. Trots att författaren är kvinna är det tyvärr lite manligt stereotypt”

Efter dessa klagovisor enades vi  ändå under kvällens pingelträff om en svag fyra i betyg. Hur kommer det sig? Jo, på plussidan finns att:

”Boken var väldigt lärorik. Man lärde sig mycket om en kultur som vi inte haft så stor inblick i. Det var intressant att läsa om den miljön”

”Det var fascinerande miljöbeskrivningar med lukter och dofter. Man känner hur det luktar när de sitter och kokar godis och kimchi, och känslan att de aldrig kan tvätta bort sin lukt av fattigdom.”

” Några av personerna är ändå väldigt berörande och man grips av deras människoöde och deras förmåga att uthärda. De ger liksom aldrig upp utan kämpar ständigt på med sina liv.”

”Den stora behållningen var skildringen av rasismen i Japan, man har inte riktigt förstått vidden av den.”

pp

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hedvig N

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *