En krossad amerikansk dröm
Vacker, rik och så nära perfektion man kan komma. På ytan. Men under fasaden krackelerar familjen. Inte på grund av yttre omständigheter. Nej det fixar familjen Rampike så bra på egen hand.
Jag är skakad. Tagen. Andfådd och har en krypande obehagskänsla i magen under hela tiden jag läser Joyce Carol Oates bok Älskade syster. Den är fantastisk!
Precis som i Blonde gör Oates en berättelse av verkliga människor och händelser. Men på sitt sätt. Utan ambition att återspegla verkligheten skapar hon ändå en historia som känns mer verkligen än något annat.
(I Älskade syster utgår hon från ett ouppklarat mord på en 6-årig skönhetsdrottning i mitten av 90-talet.)
Skyler Rampikes personliga historia
Skyler är mamsens och papsens lilleman, älsklingsunge och framtidshopp. Tills lillasyster gör entré som underbarnet på skridskor. Konståkningsstjärnan Bliss skapas och hårdlanseras av mamsen. Vad annat än katastrof är att vänta?
Genom tunga medicindimmor, ängsligt bekräftelsebehov, galenskap, droger och djup ångest berättar Skyler sin version av det som hände. Att hans berömda syster hittas mördad i källaren.
Varför?
Det är en tät och kritisk skildring av det amerikanska samhället som växer fram. Kärlek och hat. Hyllningar och svek. Familjelycka och förakt. Pedofili och djup vänskap. Mediadrev och total ensamhet. Alla ingredienser vävs in i den dysfunktionella familjens liv. Där den ynkliga mänskligheten ogenerat blottas.
Vem som är mördaren är en riktig lågoddsare, men många är de andra frågorna som studsar runt i mitt huvud när jag slår ihop boken. Vad driver dem? Vem är det egentliga offret? Vem är stark och vem är vek? Varför?…
Mina Oates-favoriter
Jag har läst fler böcker av denna oerhört produktiva författare och det är en omisskännelig känsla som alltid infinner sig när jag läser de jag verkligen tycker om. För jag tycker faktiskt inte om alla. Den är så långt från feel-good som man kan komma. Ja faktiskt raka motsatsen. Och det är underbart!
Och denna känsla bjuds det rikligt på i såväl romanerna Blonde och Fallen, som i novellerna Våld och Mörkt vatten.
Jag har precis börjat läsa boken och har redan den där känslan av oro och obehag i magen, men det är så fängslande att man inte kan sluta läsa. Oates är bra på den här typen av “dokumentära” skildringar – Blonde är hittills min favoritbok av henne.
Min mor håller på och läser boken just nu inför sin bokklubbs-träff och hon ojar sig över att den är så tråkig! (Hon har läst flera av JCO-böcker förut och gillat dem) Ska kolla om hon ändrat åsikt nu när hon kommit en bit! Annars visar jag henne ditt inlägg så kanske det går bättre
Nu har jag läst denna och man kan bara säga: Wow, vilken berättare hon är! Boken är så infernaliskt slugt upplagd och historien så beklämmande och olustig. Men så bra!
Åhhhh nu blev jag JCO-sugen!!!