Mord och ondska i de värmländska skogarna blandat med en stor dos vardagsrealism

Nu är det ju så att jag är ingen kännare av deckargenren och normalt sett ingen storläsare av kriminalromaner, men Ninni Schulmans debutroman Flickan med snö i håret (Bokförlaget Forum) blev stundtals en riktig bladvändare för mig. Den är fylld av traditionella deckaringredienser såsom mystiska försvinnande och otäcka mord vilka försöker lösas av den lokala polisen och en landsbygdsreporter. Under läsningens gång hinner man misstänka ett flertal av personerna innan upplösningen där, naturligtvis, den man minst anade visar sig vara skyldig. Det är just detta förutsägbara upplägg som jag oftast värjer mig emot i denna genre.

Men så tillför Ninni Schulman ändå någonting mer med de mycket fina porträtten av de så vardagliga personerna man möter i den så vardagliga “svenssonmiljön” som boken utspelar sig i. Det känns onekligen lite ovant att läsa om hur någon behöver barnvakt för att  i lugn och ro kunna åka för att uträtta några ärenden på ” Bergvik”, något alla värmlänningar kan nicka igenkännande åt.

Huvudpersonen är journalisten Magdalena Hansson som efter en uppslitande skilsmässa återvänder från ett halvglamoröst mediajobb i Stockholm till sin barndomsmiljö Hagfors i Värmland. Det blir en stor omställning på många sätt för henne och hennes son när de ska försöka att smälta in den hårt socialt kontrollerade miljön, på gott och ont, där en del betraktar henne som svikare och en del ser upp till henne för att hon en gång lämnat bygden. Hon går på tjejfest och återupplivar gamla minnen till 80-talsmusik och  möter gamla kärlekar på byns pizzeria samtidigt som hon kämpar med sin relation till sin fd man och sin son.

Tiden och miljön är mycket närvarande med många igenkänningsfaktorer såsom statusuppdateringar på facebook, låtar från 80-talet samt pizzanamn. Allting är så himla vardagsnära. Men under ytan lurar en massa olustigheter.  Och det är här jag vacklar lite i vad jag ska tycka om romanen egentligen. För på något sätt känns det som om det går till överdrift med alla dessa  inslag där hon försöker att baka in så mycket “under ytan” anspelningar hela tiden. Allt är inte så som du tror!  Det finns så mycket vi inte ser; kvinnomisshandel, barnlöshet, män som går till prostituerade, barn som kommer ut som homosexuella, relationer som gått i stå och jag vet inte allt.

Därtill tillkommer det dagsaktuella samhällsfenomenet trafficking som hela historien kretsar ikring. Just det inslaget grundar sig på verkliga händelser skriver Ninni Schulmann i ett efterord i boken. Ja, mitt läsarintresse skiftar av och till mellan bladen men något håller mig ändå fast till slutet. Om det är den klassiska deckarintrigen där läsningen drivs framåt av nyfikenheten att få veta vem som är den skyldige, eller om det är igenkänningen i flera av karaktärernas vardagslivsproblem som fångar mig vet jag inte. Men för att vara en deckare så tycker jag nog att det är en lyckad debut som säkert kommer att följas upp av mer.