Tankar vid omläsningen av en bok…

Jag läser väldigt sällan eller egentligen nästan aldrig om böcker. Det är som att det finns alldeles för många böcker som väntar på att bli lästa och alldeles för lite tid till att läsa dem, ett faktum som alltså leder till att jag ytterst få gånger har ”mött” en bok flera gånger. Detta kan jag ibland tycka är lite synd egentligen. Visst skulle det vara kul att ompröva många av ens tidigare läsupplevelser, en bok som man läste i ett visst skede i livet kan kanske te sig helt annorlunda i ett annat skede av livet.

Lyckligtvis har jag ett jobb som trots allt då och då ”tvingar” mig att läsa om vissa böcker och tillåter mig att återuppleva böckerna via mina elevers läsupplevelser. Det är spännande och ger ibland nya dimensioner på läsupplevelsen. Ett sådant exempel är Johanna Nilssons roman Hon går genom tavlan ut ur bilden, en roman som jag ofta läser med elever. Det är en fruktansvärt sorglig berättelse om en flickas utanförskap och barns grymhet som alltid engagerat och fortsätter att engagera eleverna i mina klasser. Berättelsen som utspelar sig någonstans i Sverige under 80-talet löper på två plan. Ett plan där vi möter en vuxen Hanna som bearbetar sina minnen och försöker att kunna komma ut i livet igen och ett plan där vi följer Hanna under mellanstadiet. Tre svåra år fyllda av ångest och rädsla.

Jag minns hur berörd jag blev av boken när den kom ut 1996 och jag känner igen mina egna känslor hos eleverna inför den smärta som genomsyrar huvudpersonens Hannas liv. Jag känner igen deras upprördhet och jag känner igen deras identifikation med barnen och miljön i berättelsen. Så skakad och arg var också jag när jag läste boken första gången. Jag minns hur jag levde mig in i Hannas situation och speglade min egen skolgång i Hannas värld.

Men idag när jag läser om den här boken så har min identifikation förskjutits något. Idag, som mamma till en flicka som precis är på väg in i den åldern som lilla Hanna befinner sig i, är det Hannas mamma som jag så starkt identfierar mig med. Jag känner och lider med föräldrarna som inte förmår att nå fram till sin dotter, som inte orkar se eller inte har förmågan att se vad hon går igenom. Tanken att min dotter skulle kunna råka ut för samma sak och att jag skulle stå där så oförmögen till att kunna hjälpa henne skrämmer mig. I detta skede av livet som jag befinner mig i har boken plötsligt fått en dimension till och det gör läsupplevelsen ännu starkare.

Har ni inte läst Johanna Nilssons roman så rekommenderar jag er verkligen att göra det. Den håller fortfarande idag. Många gånger har jag tänkt att den är så stark just för att jag tillhör samma generation som Johanna Nilsson skriver om och att den skolmiljön som hon berättar om är precis den tid och miljö jag själv har vuxit upp i, men jag märker att även dagens ungdomar, uppvuxna på 90- och 00-talet,  kan identifiera sig med Hanna och hennes omgivning. Berättelsen fortsätter att engagera.

Själv har jag också fått bekräftelse på att man borde ta sig tid att läsa om fler böcker än vad man gör. Varje omläsning bjuder på något nytt.

Mia D

Kommentarer: 6

  1. avatar
    Linnea 2011-01-17 at 09:00

    Jag blev också oerhört berörd av den här boken! Men jag har nog fortfarande en lite för hög tröskel för att läsa om böcker.. Det finns ju som sagt så många olästa böcker som väntar på att bli lästa! 🙂

  2. avatar
    Anna 2011-01-18 at 09:31

    För mig är det också ovanligt att läsa om en bok. Härligt att höra att böcker får nya dimensioner då. Något jag tänkt på när vi pratar i bokklubben att vi uppfattar böckerna olika och får med oss olika detaljer, bara det gör ju att man ibland skulle vilja läsa om en bok.

  3. avatar
    Hedvig 2011-01-18 at 10:35

    Jag tänker mest på det du skriver om föräldrars oförmåga att hjälpa barnen genom jobbiga skolår. Det har jag också tänkt på, och fasat för – att inte få veta om de har problem. Själv sa jag aldrig nåt om elakheter man utsattes för till mina föräldrar. Man kände sig misslyckad och skämdes. Det värsta är att jag tror alla barn gör så – sätter upp en fasad inför föräldrarna. Och vad kan man förresten göra som mamma eller pappa?

  4. avatar
    Karin H 2011-01-19 at 11:48

    Jag läser ju ibland med förtjusning om böcker. Ett av mina favoritcitat är just: ”En bok som inte är värd att läsas två gånger är heller inte värd att läsas en gång”. Minns inte vem som sa det.

    Men det har blivit mer sällsynt även för mig. Den senaste boken jag läste om var faktiskt ”Oryx och Crake”, i samband med att vi läste ”Syndaflodens år”. Och det vann båda böckerna på, inte för att jag hade glömt så mycket, men just för smådetaljerna.

    Och på somrarna händer det ofta att jag läser om t.ex Wodehouse. Skrattar lika mycket och njuter av välbekanta formuleringar, precis som om de vore gamla vänner.

  5. avatar
    Katarina 2011-01-21 at 07:10

    Jag har faktiskt aldrig läst om en bok, men de finns flera som jag skulle vilja läsa om. Kanske till exempel Fröken Smillas känsla för snö som jag läste på en skumpande buss i Vietnam 1994 eller Harry Martinssons Kap Farväl som betydde mycket för mig som 17-åring. Men som sagt det finns alltid en massa nya spännande böcker att läsa. Känner igen det där Hedvig med att man inte berättade någonting hemma – varför gorde man inte det? Jag var både i slagsmål och blev antastad med nämnde inget hemma. Det skulle vara fruktansvärt om mina barn dolde sådant för mig tänker jag.

  6. avatar

    […] läsupplevelser gång på gång. En sådan roman som jag med jämna mellanrum återvänder till är Johanna Nilssons Hon går genom tavlan, ut ur bilden och det är lika starkt och engagerande varje gång att få dela läsupplevelsen med andra. […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *