En liten svacka i Nekromantikerns ensamhet II

Jag har tidigare skrivit om den ryske fanasyförfattaren Nick Perumov och hans svit Svärdens väktare som jag gillar väldigt mycket. Jag gick länge och väntade på den sjunde boken i serien som dröjde – förlaget ändrade hela tiden besked om utgivning av den svenska översättningen och datumet flyttades framåt.

Så när jag äntligen hade Nekromantikerns ensamhet II i min hand var jag väldigt förväntansull. Fess har fått tillbaka minnet och vet vem han är. Som Nekromantikern har han tagit sin tillflykt till en grupp anhängare till svartmagikern Saladoréen. Han förföljs både av Inkvisitionen med fader Etlau i spetsen och Klara Kummel med hennes anhängare från Dalen tillsammans med representanter för Trollkarlsakademin. Klara Kummel i sin tur förföljs av magikerflickan Silvia utskickad av Dalens övermagiker. Allt pekar mot att Nekromantikern har blivit Förintaren som enligt profetian kommer att leda världen mot dess undergång. Fess själv blir rädd för vad han har blivit…

I en parallell berättelse får man följa Kejsaren och hans älskade Thaide som också hamnat i den här världen, där de slår följe med vampyren Efraim.

Det är mustigt, spännande, invecklat och storslaget, men jag tycker inte att den här boken är lika bra som de tidigare i serien. Jag tycker att det blir lite tjatigt med alla olika agendor och den endlösa jakten på Fess och Förintaren som aldrig verkar ta slut. Jag tycker till och med att Fess äventyr är riktigt tråkiga i vissa avsnitt – som till exempel när han befinner sig i Ormskogenoch ska döda de ofantliga odjuren. Känns som något som möjligen tilltalar 12-åriga grabbar med intresse för WoW-raider.

Hoppas att del åtta i serien, Nekromantikerns krig I, är bättre. Ska komma ut i oktober, men det får man ta med en nypa salt:-)

Katarina L

1 kommentar

  1. avatar
    Hedvig N 2011-08-18 at 10:48

    Ska tipsa Teknikpinglan om den här sviten. Tror inte han känner till den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *