Min Hagman-oskuld är tagen

Trasigt + trasigt = helt. Så beskriver huvudkaraktärerna sin relation i Per Hagmans roman Vänner för livet.

Sophie och Erik. Oceaner skiljer deras uppväxter åt men ändå blir deras vänskap det mest naturliga man kan tänka sig. Vänlig – inte självisk. Ärlig – inte beräknande. Självklar – inte forcerad.

Att läsa Hagmans texter om deras vänskap känns som en efterlängtad utandning när allt annat är bökigt, roddigt och ett emotionellt kaos. För kaos är en korrekt beskrivning av både Sophies och Eriks uppväxt.

Sophie växte upp i racingstall på engelska landsbygden. Pappan var  framgångsrik jockey och mamman pimplade Pim’s i VIP-lounger. Pappan dör praktiskt taget i sadeln och hela Sophies värld rasar. Hon flyttar till Paris och startar ett minst sagt utsvävande liv, långt från det sus och dus hon är van vid.

Erik är brorson till Eddie Meduza och växer upp utanför Falköping. Föräldrarnas skilsmässa tog honom till Stockholm och en karriär som croupier. När sparkontot växt drar han till Rivieran och startar sitt nya, moraliskt tvivelaktiga liv.

Trots de uppenbara olikheterna är det två själsfränder som möts på en schabbig bar i Paris. Det blixtrar inte och ingen ljuv musik uppstår. Utan något större. Total ärlighet och tillit trots att de är främlingar för varandra. Ett lugn och en fridfullhet omsluter dem och som läsare känns det inpå bara kroppen.

Betyg
Men luras för allt i världen inte att tro att det är en okomplicerad kärlekshistoria. Tvärt om! Vi tas från land till land och från den ena trassliga relationen till den andra, från den mest surrealistiska situationen till möten med osannolika personligheter. Och man får definitivt inte vara pryd för att uppskatta Vänner för livet.

Hagman imponerar på mig både med sin väl genomtänkta och välskrivna historia. Men det är texterna om Sophies och Eriks vänskap som verkligen suger in mig i berättelsen. Så fort han frestats av att porträttera en mer perefier karaktär tappar boken tempo och mitt intresse svalnar. Men när huvudpersoner åter står i centrum slår pulsen lite fortare.

Att bli av med min Hagman-oskuld var ett sant nöje. Så på pinglan Mias fråga om man bör läsa Hagman så är svaret definitivt “ja!! Det blir 8 pinglor av 10 möjliga.

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. Anna skriver:

    Låter lite som -One day- … alltså läsvärd!!

  2. Pia skriver:

    Precis Anna!!! Tänkte på samma tanke under tiden jag läste den.
    Skillnaderna är i så fall att denna är mycket mer “dark” (ett uttryck de använder ofta i boken), språkligt mer uttrycksfull och – som sagt – naknare (i dubbel bemärkelse…). Jepp läsvärd.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.