Underbar läsning om Niceville
Så fort jag läser de första raderna i Kathryn Stocketts roman “Niceville” är jag fast. Det svarta hembiträdet Aibileens berättelse griper tag i mig direkt och drar in mig i en fängslande historia om 60-talets Jackson i Missisippi, där svarta och vita lever åtskilda, inte får gå på samma barer eller toaletter och där tron på ett segregerat samhälle är den förhärskande. Jag sträckläser denna bok under två dagar – en bok om tre kvinnor och två världar.
Boken handlar om svarta hembiträden och deras liv hos vita familjer, de uppfostrar deras barn, sköter hushållet och passar upp. De vita kvinnorna ägnar sig åt bridgekvällar, insamlingar och föreningsliv. I bakgrunden börjar medborgarrättsrörelsen göra sig hörd. Martin Luther King håller sitt berömda tal –“I have a dream…”, men i Missisippi är jämlikhet mellan svarta och vita långt borta.
Boken är mycket bra skriven, med berättelser i jagform. Läsaren får följa de svarta hembiträdena Aibileen och Minny och den vita kvinnan Skeeter, dotter till en av de stora bommulsplantageägarna, själv uppfostrad och älskad av ett svart hembiträde. Skeeter har läst journalistik på universitetet och vill bli författare. Hon minns med värme det svarta hembiträdet Constantine som tog hand om henne när hon var liten, men sedan förvann. Hon bestämmer sig för att hon vill ge de svarta hembiträderna en röst. Hon lyckas övertyga Aibileen om att berätta sin historia i en bok. Det är en enorm risk de tar. Tidsandan är sådan att unga svarta pojkar blir mördade om de råkar gå på en vit mans toalett och ett hembiträde som över huvud taget umgås med en vit kvinna eller sitter vid samma bord är otänkbart. Efter mycket kamp får de till slut ett tiotal svarta kvinnor att ställa upp och ge sin historia.
Det är en varm och inlevelsefull berättelse som förmedlas av de tre kvinnorna. En berättelse om vänskap, mod, misshandel, kärlek, bitterhet och konkurrens. Det är också en påminnelse om att vår historia med diskriminering och rasism inte ligger långt tillbaka i tiden. En vän berättade för mig häromdagen det fortfarande finns skolor i den amerikanska södern där studentbalen hålls åtskild – vita för sig och svarta för sig.
Slutsatsen som Niceville förmedlar är förstås att skillnaden bara är skapad – innanför skalet är vi alla lika. Trots det finns det fortfarande människor som tror att hudfärgen säger någon om vem vi är och vilka egenskaper vi har. Och det är verkligen helt absurt.
Som jag tidigare uppmärksammat är boktrailern på frammarsch. Se trailern för Niceville här.
Den där ligger i min bokhög och väntar på att bli läst. Nu ser jag fram emot det ännu mer.
Åh, den står i hyllan och bara väntar på att bli läst!
En helt underbar roman! Och tänk att det inte var så länge sen ändå, skrämmande! Jag gillar att slutet är öppet och inte så tillrättalagt. Jag var lite orolig för det när jag lyssnade (ljudbok i bilen)!
Den här måste jag läsa! Det låter jätteintressant, och viktigt!
Flera har nämnt den här boken för mig nu i sommar. Är väldigt sugen på att ta mig an den!
Min samba på jobbet har precis läste den och är helt lyrisk. Måste läggas till läslistan.
Jag plöjde genom Niceville nyligen och håller med om att den är klart läsvärd med fina porträtt av kvinnorna, men samtidigt kan jag tycka att den är lite förutsägbar och tillrättalagd ibland. Hur det skulle sluta kunde man räkna ut väldigt tidigt i boken trots allt.
Nu har jag läst klart den, och den fängslade mig totalt. Tyckte den var helt underbar, och jag är glad att vi läste Dödssynden tidigare. Men slutet var jättejobbigt att läsa. Den stackars lilla flickan!
För mig väckte den här boken en olustkänsla för vart vi är på väg här i Sverige 2011, när allt fler anlitar hemhjälp (pga RUT-avdraget) vilket känns som en regression till det gamla klassamhället. När jag skrev om det på Facebook började folk debattera som bara den! Inlägget fick på några dagar över 100 kommentarer! Flera andra som hade läst boken kände likadant som jag. Härligt med böcker som väcker tankar och skapar debatt.