Ett moln på min himmel

Jag tog med Cecile till en solig strand. Precis där hon hör hemma.

Jag tog med Cécile till en strand. Precis där bland de fagra, solgassande gossar hade hon säkert känt sig väldigt hemma.

Françoise Sagans debutroman Bonjour tristesse kan vara en av de bästa böcker jag någonsin läst. Rafflande handling, fängslande språk och komprimerad så varje stycke känns fulländat.  

Egentligen en ganska banal historia
En moderlös ung flicka och hennes stilige, dekadente far lever ett minst sagt utsvävande liv i 1950-talets Paris. I ett rusigt moln av cigarettrök och whiskey trumfar de varandra med erövringar och galenskaper.

Céciles status som faderns högst värderade kvinna förblir ohotad så länge hans skördade framgångar hos det motsatta könet inskränker sig till unga damer i dotterns egen ålder. Men när den döda moderns väninna gör entré,  en solig sommar på Rivieran, förändras både faderns och dotterns liv.

De attraheras båda av den mogna kvinnans intelligenta, sofistikerade och strukturerade livsstil och vill så innerligt tillhöra hennes sfär. Fadern inleder en kärleksaffär med henne, medan den ambivalenta Cécile snabbt inser att hennes vildvuxna leverne nu hotas och tänker därför ut en intrigerande och illvillig plan för att få den lättpåverkade fadern att återvända till sina flyktiga kärleksrelationer, där Célines position som högst rankad kvinna kan återställas. Konsekvenserna blir fatala.

Sagan beskrivs som en bortskämd överklasstjej som i sin debutroman hyllade den desillusionerade ungdomen. Succén följdes av ett dekadent leverne i sus och dus, med inslag av såväl party som spelmissbruk. Mellan sina 40 romaner utmanade hon livet med hjälp av sin passion för snabba bilar. 2002, två år före sin död, fälldes hon för skattebrott och kopplades samman med stora politiska skandaler i Frankrike. För mig ger hon uttrycket “lev hårt dö ung” ett nonchalant och lite uppkäftigt ansikte.

 

Skrivstil
När boken gavs ut på tidigt 50-tal blev den en präktig skandal. Författarinnan ansågs vara ett dåligt föredöme för unga fransyskor och beskrevs som ett “förtjusande litet monster med odiskutabla kvaliteter”. Hur kunde ett blott 17 årigt flickebarn hitta på en sådan massa smörja frågade sig pressen häpet. ”Man kan inte hitta på det man redan vet”, blev svaret vilket bara blev ett i mängden av bevingade citat från den skandalomsusade författarinnan.

Betyg
La note est sans hésiter 5 points.

Författarinnan var vansinnigt produktiv. Dessvärre verkade kvaliteten skifta dramatiskt. Hon började i alla fall med flaggan i mastens topp!

Du gillar kanske också...

6 svar

  1. Mia skriver:

    En riktig klassiker! Läste den för länge sedan och känner att jag skulle behöva fräscha upp minnet av den lite grann efter att ha läst din recension. Tror att jag skulle uppskatta den på ett annat sätt idag

  2. Pia skriver:

    Och jag som tänkte tvärt om: attans att jag inte läste den i typ gymnasiet, det hade kunnat ge bränsle till mitt då tämligen svala litteraturintresse. Slutsatsen måste bli: denna lilla juvel måste vara perfekt att läsa i vilket stadie i livet man än befinner sig.

  3. Rita skriver:

    Denna boken har jag aldrig läst,men verkar intressant!! En annan som är Parisfrälst också…Tack för en bra blogg / Rita

  4. Pia skriver:

    Tusen tack själv, Rita för att du tittar till oss pinglor här på bloggen. Skojigt att du uppskattar våra reflektioner och “tyckerier”. Har du några andra trevliga franska tips? Vi har nämligen några riktiga hard core francofiler i vår lilla grupp som alltid är sugna på något franskt.

  5. Lena skriver:

    Och här lägger jag mig i: De obotliga optimisternas klubb, av Jean-Michel Guenassia, är absolut nånting för gruppens frankofiler!

  6. Rita skriver:

    Böcker av Anna Gavalda tycker jag om!! (frankofil)
    Mvh Rita

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.