Socialrealism och fantasi

Med en plågsamt stark igenkänning träffar Carl Johan Vallgrens beskrivning av en småstad under tidigt 80-tal mig rakt i magen. I hans roman Havsmannen blandas dock den blytunga socialrealismen, återfunnen på samhällets botten, med en Vallgrenskt övernaturlig varelse. 

*** Precis som jag publicerat detta inlägg kommer jag på att jag ska göra en sökning på sajten och se att den inte redan är bloggad om. Då hittar jag Karins fina inlägg! Äsch, eftersom jag redan skrivit det så bestämmer jag mig för att publicera det ändå.  ***

Carl-Johan Vallgren musiker och författare

Nella och Robert är syskonen som måste hitta sätt att överleva varje utmaning världen slänger över dem, och det är många. En morsa som festar dygnet runt, farsan på kåken, ett kylskåp som konstant gapar tomt och en skolmiljö full av hot och våld. Att vara hänvisad till Cocabottnar till glasögon och urvuxna Ullaredsbrallor i den stenhårda kampen att få höra till och passa in gör ju såklart inte situationen ett dugg bättre. Tur att dom har varandra. Tur att lillebror Robert, som precis börjat sjuan, har sin starka, kloka storasyster Petronella.

Vallgrens språkbruk gör att varje scen och varje situation blir oerhört realistiska. Med träffsäkra dialoger och detaljerat återgivna tidsmarkörer kastar författaren med besked läsaren tillbaka i tiden, och väl där får Vallgren blodet att ömsom koka och frysa till is med sina mentalt utmattande mobbingsscener och minst sagt spända relationer.

Nella blir vittne till ett av värstinggängets bestialiska handlingar och skruvstädet runt henne och Robert skruvas åt ytterligare. Det är då Havsmannen gör entré. Denne till hälften man, till hälften man blir, trots sin skräckinjagande uppenbarelse, den goda vän Nella så väl behöver i sitt liv.

Skrivstil
Jo, det handlar faktiskt om ett monster, så för att få en sådan varelse att kännas verklig och till och med utveckla en trovärdig relation med illa tilltygad tonåring, har Vallgren verkligen trollat med orden. Och som han har trollat. Jag kunde knappt slita mig från berättelsen.

Betyg
Jag hade länge Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia som en av mina absoluta favoritromaner. Havsmannen när inte riktigt dit men den är bra. Väldigt bra. Det blir 4,5 ångestladdade men underbara pinglor av 5 möjliga.