Vackert och tänkvärt om moderskap

I sin roman “Bära barnet hem” väver Cilla Naumann fram två berättelser, en fiktiv och en självbiografisk, som båda har moderskapet i centrum.

I det självbiografiska planet möter vi  “jaget”, en svensk mamma till tre adopterade barn från Columbia. Tillsammans med sin äldste son återvänder hon nu till Columbia för att möta sin vuxne sons biologiska mamma, Magda.Sonen och Magda har fått kontakt via sociala medier och när de nu återvänder får han lära känna sin andra (eller första) mamma och sina halvbröder. Vi får ta del av “jagets” tankar och känslor inför detta omtumlande möte som är fyllt av flera kluvna känslor såsom skuld, glädje, avundsjuka, sorg och lättnad. Bilden av den lilla mamman som tvingades att lämna ifrån sig sitt barn har “jaget” burit med sig i många år och mötet med henne är oerhört fint beskrivet.. Under resan får vi också ta del av “jagets” minnen från de tre tidigare resorna, när hon varit i landet för att “hämta” ett barn som någon annan tvingats “lämna”, och vi får även ta del av erfarenheter av att vara “adoptivmamma” i Sverige.,

Romanens andra plan, den fiktiva, är som en alternativ berättelse. En berättelse om det föräldralösa barnet som blir lämnad av sin biologiska mamma men som aldrig blir “hämtad” av någon annan mamma. Vi möter den ensamma kvinnan Ana som arbetar som hemhjälp och barnflicka i en rik colombiansk familj. Den rika mamman är en mycket frånvarande mamma och det är till Ana som familjens barn tyr sig när de behöver tröst. Det är Ana som verkligen känner barnen och hon har utvecklat en väldigt nära och intim relation till det yngsta barnet. En relation som påminner om det starka band som finns mellan en mor och ett barn. Samtidigt som vi följer hennes vardagliga bestyr med barnen och hemmet så får vi genom Anas minnen ta del av hennes förflutna. Ett förflutet där hon som föräldralös växte upp hos nunnor på ett barnhem. En barndom där hennes dröm, att få återförenas med sin biologiska mor eller få komma till en annan familj, aldrig kom att besannas,  Det finns mycket sorg i Anas liv och många funderingar om moderskapets betydelse för hennes del, som moderslös och barnlös.

Som sagt, två fina och gripande berättelser som lyfter många viktiga frågor om moderskapet och som jag tror kan vara särskilt berörande för adoptivföräldrar och adoptivbarn. Det finns nog mycket igenkänning där. Anas berättelse tycker jag också känns viktig och den fick mig att tänka på programmet “Korrespondenterna” (SVT) som i höstas hade temat adoption. I programmet gjordes bland annat ett reportage från ett barnhem i Columbia där vi fick möta några 18-åriga flickor som aldrig blivit “valda” och som nu, liksom Ana,  förberedde sig inför ett eget vuxenliv. Otroligt bra program!

Jag har tidigare läst (och skrivit om) romanen  “Springa utan åror” av Cilla Naumann och tycker mycket om hennes språk och hennes sätt att väva fram berättelser.Det finns en speciell ton och känsla i hennes texter som gör att det är lätt att sugas in personernas föreställningsvärld och liv. “Bära barnet hem” levde upp till mina förväntningar och gav mig många tankar om moderskap och dess komplexitet.

Lästips: Söndagsintervju i Svd med Cilla Naumann.