Ranelid vs Englund
Nu pinglor vill jag veta på vilken sida ni ställer er! Ranelids eller Englunds?
En oerhört underhållande debatt har ju blossat upp efter att Björn Ranelid i en kvällstidningsintervju uppmanade medlemmarna i Svenska Akademien att också börja svänga sina lurviga på dansgolvet. Ständige sekreteraren Peter Englund svarade på sin blogg att det rådet tänkte han inte följa, men att Ranelid gärna fick dansa i TV, för ”allt som håller honom borta från skrivandet välkomnas”.
Det var ju ett sällsynt elakt påhopp från Englunds sida om ni frågar mig. Särskilt i egenskap av ständig sekreterare för Svenska Akademien. Björn Ranelid är nu med rätta kränkt och ledsen, men på typiskt ranelidskt manér kan han inte höja sig över detta utan svävar ut i långa tirader om hämnd och hur Peter Englund ska straffas som den “lilla, ointellektuella själ” han är – värdiga en whiskeyberusad kapten Haddock i sitt esse!
Ranelid går ju alltid till våldsam överdrift, och ingen kan förolämpa som han. Men i grund och botten tycker jag synd om honom, och Englund kunde gott bjuda på en ursäkt. Vad tycker ni?
Kapten Haddock - min favoritfigur i Tintin. En förolämpningskonstnär i Ranelids klass.
Kan avslöja att akademieledamoten/poeten Kristina Lugn ställt sig på Englunds sida, och författaren/bloggaren Alexander Schulman på Ranelids.
Jag kan också tycka det är synd att Björn Ranelid inte tog till sig några av biskop Esbjörn Hagbergs kloka ord om förlåtelse och försoning när han var i Karlstad sist. Och att han inte lyssnade på oss som avrådde honom från att vara med i Let´s dance. Han var själv rädd för att det skulle ge hans “belackare” mer ammunition. Och så verkar ju också ha blivit fallet, tyvärr.
Jag anser att Ranelid förtjänar smockan i högsta grad. Med ett uppblåst ego som hans är det inte konstigt att han återigen känner sig kränkt, igen ska tillägas. Det är högts märkligt att han alltid förekommer i mediasamanhang med olika dispyter, dansuppträdande etc. och aldrig med sina böcker.
Jag håller nog på Ranelid ändå. För att jag tycker att hans generella gliring till hela akademin inte förtjänade ett sånt personligt påhopp. Sen kan jag förstås hålla med om att han överreagerar såklart.
Men varför det skulle vara så hemskt att ställa upp och försöka uttycka sig med kroppen istället för med pennan kan jag inte förstå.
Jag är definitivt på Ranelids sida denna gång. Allt började, precis som det står i denna blog, med ett skämsamt utspel från Ranelids sida mot Svenska Akademien. En ärta från ett ärtör. Peter Englund, som drabbats allt med av storhetsvansinne efter diverse uppdrag som åsiktsmaskin i TV, svarar med en granatattack. Självklart går Ranelid i taket. Vem hade trott annat? Tyvärr vänder Ranelid hela angreppet mot sig själv genom att blotta sitt kränkta ego. Men det kunde ju herr Englund inte ta som ursäkt i förväg för att besvara ärtrörsanfallet med en granatattack.
Värst av allt tycker jag att ledamöterna i Svenska Akademien slentrianmässigt ställer sig på Englunds sida. Visserligen är han deras kollega, men lite professionalism får man väl ändå kräva av exempelvis Kristina Lugn. Hon borde vetat bättre än att bagatellisera Englunds utspel, som f.ö. gjordes på akademiens egen blogg för att maximera skadan.
Lite väl hårda ord från Englund tycker jag – (speciellt till en sån känslig själ som Ranelid:)). Tänk er själva att som författare få höra att man borda sluta skriva – och det av självaste Sv Akademins ordförande. Detta tycker jag trots att jag aldrig gillat Ranelid som författare och trots att jag har oerhört svårt för självförhärligandet om hans fanstastiska och unika språk.
Får nog också hålla på Ranelid. Han lyckades visst trampa Englund på en öm tå i den här tangon. Kanske kan Englund inte dansa, helt enkelt. Men Ranelid är ju jobbig med sina ständiga känsloutbrott. Har aldrig läst något han skrivit, har försökt, men förstår inte, blir inte fångad.
Jag håller med dig Anita – har aldrig kommit igång att läsa Ranelid. Men har försökt mer än en gång. Englund däremot har funkat bättre – även om han varken är någon favorit och lite väl omfattande och detaljrikt i min smak. Därför måste jag nog lägga min röst på Englund. Jag tänker att Ranelids omåttliga narccissism känns tröttsam och mediekåthet har aldrig varit ett speciellt sympatiskt drag. Eller…. måste ju medge att Englunds slag under bältet (“dans håller Ranelid borta från skrivandet”) var väl lågt. Ja… jag känner att min beslutskraft nog blev kvar på jobbet idag. Får helt enkelt kalla det dött lopp. Den intressanta frågan är hur länge orkar kvällspressen hålla liv i konflikten på löpen?
Jag håller på Ranelid! Visst kan man reta sig på Ranelids “uppblåsta ego” och ständiga konflikter och utspel i media, men jag tycker ändå att det numer är ganska förutsägbart och väntat. Någonstans kan jag tycka att han är lite sorglig och att det egentligen mest handlar om en liten liten pojke med ett stort bekräftelsebehov. Denna pojkaktighet tycker jag framkom tydligt i “Stjärnorna på slottet” där han fick breda ut sig rejält. (Måste kanske erkänna – om man vågar – att jag gillat en hel del av det Ranelid skrivit även om det blir lite myckat av samma sak.) Däremot tycker jag att Englunds hätska utspel känns mycket opassande och oväntat för någon av hans “dignitet”. Men kanske är han också innerst inne en liten pojke med ömma tår.
Ranelid är bara tramsig. Han muckar ju gräl till höger och vänster mest hela tiden. Då får man nog vara beredd att tåla lite! Å det där med priserna – att först avsäga sig dem och sen ångra sig – ? Han är nog mest bitter för att han inte får vara med runt bordet. Den här gången är det Heja Englund, Lugn & Co.
Tycker det påminner lite om bråken vid frukostbordet mellan nioåringarna hemma. Och jag får lust att göra samma sak här: dvs skrika håll tyst, jag vill inte höra ett ord till från någon av er…
Både Ranelid och Englund borde kunna använda tiden till något mer kreativt…
Bästa optimistjollen Englund!
Har det med storleken att göra? Det här är väl inte första gången du
hoppar på en av våra älskade författare? Är Herman Lindqvist en så
dålig författare som du deklarerade? Ja, det är beklämmande att yttra
sig så,när man besitter en sån ställning. Nu har du nog fått S.A. på fall.
ok
att ranelida = att lida och samtidigt se till att alla j-vlar får höra talas om ens lidande. Kallades tidigare för att annabooka
Jag kan inte förlika mig med Björn Ranelids böcker, och jag upplever att han har ett ego stort som världsrymden. Men han förtjänar inte den veritabla knockuot som Englund utsatte honom för.
Att som sekreterare i Akademien uttala sig på det sättet om en författare som ändå är så populär (även om inte jag gillar hans böcker) är ett paradexempel på dåligt omdöme.