Sara Stridsbergs “Doloresvariationer” är svåra att skaka av sig

Ända sedan jag lyssnade till Sara Stridsberg på bokmässan i höstas har jag varit sugen på att läsa hennes böcker. Hennes långsamma och vindlande samtal om sitt skrivande berörde mig på något vis. Framförallt var hon en sådan befriande kontrast till de rappa, kvicka och tydliga skribenterna Maria Sveland och Katarina Wennstam som jag hade varit och lyssnat till strax innan. Till skillnad från dessa två nämnda kvinnor, som båda var så på det klara över varför de skrev och vad de ville ha sagt med sitt skrivande, så svarade Sara Stridsberg undanglidande på alla sådana frågor. Det kändes lite som om hennes romaner och karaktärer levde sina egna liv och att hon nästan hade svårt att få grepp om dem själv. Hon kunde (eller ville) inte ge några entydiga svar på vad hon haft för avsikt med val av miljöer och utveckling av karaktärer.

Det är precis den känslan som finns kvar hos mig nu efter att ha läst hennes tredje roman Darling River (Bonnier Pocket). Miljöerna och karaktärerna känns på samma gång påtagliga som undflyende och de lämnar kvar en svårdefinierbar känsla av fascination och olust. Det är så vackert men samtidigt så obehagligt.  Hur kan så hemska och tragiska händelser  på samma gång vara så vackra? Då romanen vindlar fram i flera olika spår är den stundtals svår att få grepp om, karaktärerna och miljöerna hålls som sagt isär i olika spår men speglas på samma gång i varandras historier genom hela romanen. De är liksom variationer på varandras öden på samma gång som de alla är variationer på Dolores Haze från Nabukovs roman Lolita.Enligt Sara Stridsberg själv så hade hon påbörjat sin roman om den unga flickan Lo innan hon läste Nabukovs Lolita som så starkt kom att påverka henne att berättelsen om Lo utvecklade till en väv av Doloresvariationer.

Berättelsen om Dolores Haze (Lolita) är ett av spåren i romanen. Här möter vi henne i en tänkt fortsättning på Nabukovs roman där hon befinner sig på resande fot med sin make, en resa som slutar i en ödesdiger och traumatisk förlossningsscen. Ett annat spår är berättelsen om en mor som övergivit sin man och barn och nu befinner sig på ständig flykt undan sin egen historia och levnadsöde. Vi möter också en desperat vetenskapsman i Paris som förgäves försöker dressera aphonan Ester till att teckna. Denna historia har tydligen sin upprinnelse i något som Nabukov omnämnt i förordet till sin roman.  Huvudspåret är berättelsen om Lo som mestadels håller till nere vid floden där Lo tar emot de hon kallar sina bröder. En slag förskönande omskrivning för män som köper sex av henne under överinseende av hennes far. Modern har övergivit dem och tillsammans med sin far lever hon ett kringflackande liv där hon så sakteliga bryts ner av en mystisk ögonsjukdom.

De till synes nästan fristående berättelserna vävs samman genom romanen och händelser, platser och språk speglas i varandra och bildar tillsammans “Doloresvariationer” som Sara Stridsberg valt att ha som underrubrik till Darling River. Alla berättelserna kretsar kring sårbara, utnyttjade och objektifierade kvinnor (även om aphonan Ester kan tyckas vara en något skruvad variant) som försöker att frigöra sig från ett manligt tvång på samma gång som de hela tiden söker sig tillbaka till detsamma. De är hjälplösa och utlämnade men framstår ändå ibland som initiativtagande. De är svåra att greppa, och deras levnadsöden tecknas flyktigt och undflyende, men ändå starkt påtagliga och svåra att skaka av sig. Det är en annorlunda läsupplevelse som jag inte riktigt kan sätta ord på, men jag vet i alla fall att jag vill läsa mer av Sara Stridsberg. Drömfakulteten ligger och väntar.