Svårt att få tag på klassikern “Lolita”

En av böckerna i pocketpinglornas överenskomna sommarläsning var den mytomspunna klassikern Lolita av Vladimir Nabokov.  Boken var ju tämligen skandalomsusad när den först kom ut 1955 och det har gjorts flera försök att överföra romanen till svenska men det är enligt baksidetexten  till pocketversionen, utgiven av Albert Bonniers Förlag klassikerserie, som Lolita i Aris Fioretes översättning “till slut funnit sin kongeniale uttolkare”.

Det skulle visa sig vara svårt att få tag på denna klassiker (tillfälligt slut på förlaget och utlånad på biblioteket) så vi var bara några få bland pinglorna som kunde ta oss an denna roman. Personligen har jag länge varit nyfiken på denna omtalade berättelse och jag  måste erkänna att den bild jag genom åren haft av Lolitaberättelsen var något mer romantiserad än den jag fick av boken. Den bild som växer fram under läsningen är allt annat än trevlig. Det är stundtals mycket obehagligt att följa denna mans sjuka tankar och desperata försök att vinna Lolitas kärlek.

Speciellt första delen av boken påverkade mig starkt då han mycket noggrant beskriver sin förälskelse i denna unga flicka och lockelsen han känner till hennes ännu ej fullt utvecklade kropp. Med egna barn omkring mig som befinner sig i samma ålder som Lolita var det ofta med rysningar och stark olust jag tog del av hans fantasier. Samtidigt är det fascinerande att följa en så sjuk mans tankar och ångest och han är ju faktiskt hela tiden medveten om att det han känner är fel. Det är också märkligt att försöka förstå sig på flickan Lolita, eftersom man på samma gång som man tycker så fruktansvärt synd om henne även kan känna en enorm irritation över hennes sätt att dra nytta av situationen hon befinner sig i. Det är två mycket skadade människor vars livsöden man får ta del av.

Tyvärr så avtar den första fascinationen efter ungefär halva boken då berättelsen utvecklas till en utdragen “road movie” där vi får följa paret på en resa genom USA. Här tappar historien tempo och läsningen blir seg och tungrodd för min del. Jag kan förstå att det måste ha varit en utmaning att översätta då språket är mycket stilistiskt med många språkliga utvikningar och inslag av framförallt franska ord och uttryck. Det är väl också vad jag förstår just den enligt många kritiker höga  litterära kvalitén som på något sätt fått “ursäkta” det tabubelagda ämnet.

Intressant läsning har det varit men kanske inte helt igenom njutbar läsning. Nu ser jag dock fram emot att få läsa Sara Stridsbergs version av Lolitaberättelsen i hennes ganska nyligen utkomna Darling River (Albert Bonniers Förlag). Vi får bara vänta tills den kommer på pocket!