To kill a mockingbird av Harper Lee

Fantastisk.

Det måste vara svenska språkets mest utslitna ord just nu. Men något annat adjektiv hittar inte vår pingla i Götet, Pia, för att beskriva denna bok och inte jag heller.

Förra året kom Harper Lees Dödssynden (To kill a mockingbird)  i nyutgåva i många länder, för att fira 50-årsminnet av den första utgåvan. Boken är – som Mia D redan bloggat – kanon i USA och har ingått i alla skolelevers obligatoriska läsning, som våran Selma ungefär. Men medan Selma gav ut bestsellers under hela sitt liv, gav Harper Lee bara ut denna enda bok. Och vilken bok!

Dödssynden beskriver rasmotsättningarna i den amerikanska södern under 1930-talet. En svart man anklagas för våldtäkt på en vit kvinna, och vi får följa den rättegång som följer och hur samhället reagerar. Med Billie Holidays Strange Fruit i hörselminnet och filmen Missisippi Brinner i synminnet hade jag förväntat mig en våldsam och mörk historia, men det stämmer inte alls. Tack vare att hela händelseförloppet skildras ur ett litet barns ögon är den ljus, naiv, faktiskt ganska humoristisk. Jag får känslan av både barndomens Bill-böcker och Huckleberry Finn när jag tar plats i den kavata pojkflickan Scouts ögon. Samtidigt finns det allvarliga ämnet som tecknas i helt andra färger än svart-vita. Läsaren får själv bilda sig en uppfattning om den anklagade är oskyldig eller ej. Den vita mobben skildras inte som ett ont kollektiv, tvärtom vill författaren visa att i varje mobb finns en samling individer det gäller att nå fram till. Hjälten i storyn är berättarjaget Scouts pappa, försvarsadvokaten Atticus. Det är han som ger hopp om en bättre värld.

Harper Lee var bästis med Truman Capote. Efter filmatiseringen av Dödssynden drog hon sig helt tillbaka från offentlighetens ljus, och skrivandet.

Hur det går vill jag inte avslöja, men jag tipsar gärna om förordet i denna pocketutgåva (Albert Bonniers förlag). Det är skrivet av Susanna Alakoski, och får mig att vilja läsa om en av de böcker som gjorde starkast intryck på mig som barn: Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe. När den gavs ut 1852 var den också en ögonöppnare för många och bidrog indirekt till slaveriets avskaffande under amerikanska inbördeskriget. Men Alakoski hävdar i förordet att den är rasistisk!  Faktum är att också Dödssynden har bannlysts i många amerikanska High Schools pga samma anklagelse då ”N-ordet” förekommer en hel del. Märkligt att två banbrytande böcker som skrevs för att motarbeta rasismen och strida för alla människors lika värde nu av en eftervärld stämplas som rasistiska? Borde inte böckerna ses som ett tidsdokument?

Med denna fråga avslutar jag denna bokrecension, med ett tack till Mia D som fick oss att läsa boken. Fler klassiker, tack!

PS. Synonymer till Fantastisk: excellent,anmärkningsvärd,underbar,strålande, superb, toppen,oförglömlig, formidabel, minnesvärd, förtjusande, bedårande – tipsa gärna alla programledare på TV…. DS

Hedvig N

Kommentarer: 6

  1. avatar
    Stéphanie 2011-04-13 at 05:19

    Jag ska precis börja läsa den och det verkar inte som jag kommer bli besviken =)

  2. avatar
    Mia 2011-04-14 at 08:40

    Och jag, Mia, som alltså var den som föreslog boken måste skamset erkänna att den fortfarande ligger på nattduksbordet endast till hälften utläst. Det kom en massa andra spännande läsupplevelser i vägen tyvärr. Men jag förstår att jag verkligen måste ta tag i den igen.

  3. avatar
    Hedvig N 2011-04-14 at 09:49

    God läsning önskar jag er!

  4. avatar
    Karin H 2011-04-14 at 02:31

    Ja, den var… vad ska man säga… fantastisk!

  5. avatar
    Gunilla N 2011-04-14 at 08:25

    En superbra bok!!!

  6. avatar

    […] med sin pappa negerkungen på Kurrekurreduttön. Tänker också på Harper Lees banbrytande bok ”To kill a mocking bird” från 1960, som trots sitt goda sitt goda antirasistiska syfte har bannlysts på en del amerikanska […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *