Tintin tur och retur
Fördomar i böcker som är skrivna i en annan tid – ska de bannlysas eller belysas? Det funderar jag på idag när min barndomshjälte Tintin hamnat i blåsvädret igen. Efter en kort tid ute i kylan fick han dock snabbt komma tillbaks in i värmen. Kulturhusets konstnärlige ledare beslutade att alla Tintin-album skulle rensas ut från bibliotekets hyllor. En proteststorm bröt ut bland annat på Twitter, och nu meddelar Kulturhuset att de backar från beslutet.
Det är svårt att bestämma sig för vad man tycker i den här frågan. Det är ju inte första gången Tintin-albumen anklagas för att vara rasistiska. Den som kan sin Tintin förstår varför. I tidiga Tintin i Kongo är bilden av den afrikanska befolkningen fördomsfull och stereotyp. Men å andra sidan finns album som Blå Lotus, där Tintin befinner sig i Kina. För sin unge vän Tchang berättar Tintin om sina fördomar om kineser, Tchang kontrar med hur han har sett på den “vite mannen”, och båda kommer överens om att de har haft fel. Här visar Hergé sitt rätta ansikte: Han försökta överbrygga fördomar och var definitivt ingen rasist. Men självklart var han präglad av sin tid.
Och då kommer man till själva kärnfrågan: Ska böcker som har ett antal år på nacken rensas bort eller censureras för att vi idag inte delar samma värderingar som den samtid i vilken de tillkom? Eller ska man se böckerna som ett tidsdokument och (lära barnen att) läsa dem med en nypa salt? Det är ju inte bara Tintin som hamnat i denna skärseld. Också Pippi Långstrump har anklagats för att vara rasistisk, med sin pappa negerkungen på Kurrekurreduttön. Tänker också på Harper Lees banbrytande bok “To kill a mocking bird” från 1960, som trots sitt goda antirasistiska syfte har bannlysts på en del amerikanska college för att den innehåller N-ordet. Det visar ju hur absurt detta kan bli! Eller vad tycker ni?
Vems värderingar ska gälla för det som betraktas som korrekta åsikter eller bra litteratur? Det faktum att vi reagerar på innehållet i en bok eller ett seriealbum, vilket det rör sig om racistiska värderingar från förr eller ikoniserat våld i en magisk framtid, eller var handlingen nu råkar vara placerad, det faktum att vi reagerar tycker jag är en indikator på dess värde, på dess rätt att fortfarande finnas kvar i vårt kulturrum. Litteraturens uppgift, oavsett form och precis som alla andra kulturyttringar, är att finnas där, inte för att gillas utan för att få oss att tycka och att tänka om den. Tintin bland mycket annan litteratur från förra seklet (faktiskt) visar på var vi kommer ifrån, men också på hur långt vi faktiskt kommit och att vi verkar röra oss i rätt riktning, åtminstone om vi vill bejaka vår mänsklighet och medmänsklighet.
Klokt skrivet, Micke! Jag kan förstå Kulturhusets konstnärlige ledare i hans argument att Tintin i Kongo, (eller Lilla hjärtat i Stina Wirséns nya film) ger barnen en nidbild av afrikaner som präntas in i deras hjärnor. Men att för den skull censurera eller bannlysa är en farlig väg att gå. Steget är inte långt till bokbålen då…
Jag är tveksam till censureringen också då jag ser texterna som viktiga tidsdokument som är värdefulla för eftervärlden. Och var skulle, som du också frågar, Hedvig, i så fall gränsen gå? Det finns ju en massa fantastisk litteratur som i så fall inte skulle vara rumsrena utifrån dagens värderingar. Däremot tycker jag att det är viktigt att skapa förståelse för den kontext som verken tillkom i och samtala och resonera kring de olika världarna – då och nu. Här har bland annat skolan en viktig roll (präktigt jag vet men så är det) men också föräldrar. Du, Micke, skriver bland annat att kulturyttringarna ska finnas där för att vi ska “tycka och tänka om dem”. Håller helt med och tror också att vi gärna kan tycka och tänka om dem tillsammans i ett ständigt pågående samtal.
Jag är helt emot censureringen. Tycker istället att Tintin är ett utmärkt tidsdokument som gör att man som förälder på ett naturligt sätt kan prata med sina barn om att så här såg dåtidens europeiska imperialister på andra folkslag och länder och till och med skratta åt det. Jag måste dessutom erkänna att jag har väldigt roligt när jag läser Tintin i Kongo och Blå Lotus.