Kluven läsning om skadad mor- dotterrelation

På mitt jobb har jag turen att ha Länsbiblioteket Värmland i samma korridor. De har en bokhylla där det hela tiden fylls på med nya titlar som man får låna. I början av sommaren fick jag syn på Felica försvann av Felicia Feldt och kände att jag var lite nyfiken efter den stora uppmärksamhet som boken fick när den kom ut i vintras. 

 Ja ni kommer kanske ihåg, Felicia Feldt är en av barnuppfostringsgurun Anna Wahlgrens döttrar. I  Felicia försvann gör hon upp med Anna Wahlgren både som mamma och barnuppfostringsexpert.

Jag har själv inte läst Anna Wahlgrens Barnaboken, utom kanske brottstycken i tidningsartiklar och liknande. Men det är tydligt att hon med boken gjort ett stort avtryck i barnuppfostringssverige. Jag minns exempelvis att hennes fem-minutersmetod för att få barn att sova diskuterades flitigt i min föräldragrupp för tio år sedan trots att Barnaboken kom ut redan 1983 och alltså firar 25 år i år ( kanske ingen slump att Felicia väljer att släppa sin bok just nu).

Felicia försvann är en berättelse om rätten att vägra att försonas skriver Weyler förlag. Och ja, så är det. Felicias ilska, och man kan nog prata om så starka känslor som hat, är en stark röd tråd genom hela boken. Hon har verkligen inte försonats med sin mamma. Istället vill hon berätta sin berättelse och komplettera mediebilden av Anna Wahlgrens lyckade och väluppfostrade flock. Felicia är barn nummer tre i barnaskaran om totalt nio barn med fyra olika pappor. En bror dör. Felicias barndom präglas av ständiga flyttar, mammans nya män, mammans alkoholism och en stark flockmentalitet där det gäller att anpassa sig.

Boken är fragmentariskt berättad, som dagboksanteckningar fast utan kronologi. Man hoppar fram och tillbaka i tiden och rubrikerna anger var man befinner sig. Exempelvis “Love me tender 1982”, “Dödsmässa 1975”,  “En annan kropp, 2009” och så vidare.  Det skulle kunna bli väldigt förvirrande, men blir det inte.  Jag tycker Felicia skriver bra, det är sparsmakat och smärtsamt. 

Mamman beskrivs som en egocentrisk alkoholist med stort bekräftelsebehov och en ständig ström av nya karlar varav vissa även gärna kladdar lite på både Felicia och hennes systrar. Familjen flyttade 19 gånger mellan 1967 och 1985.Utfrysning och en och annan örfil är inte ovanligt.  Och mitt i allt detta framträder Felicia och hennes syskon med jämna mellanrum på pressträffar och i artiklar för att bekräfta bilden av hennes mamma som expert på barnuppfostran. 

Jag tänker att om så bara en liten del av det Felicia Feldt berättar är sant så är det fruktansvärt.  Samtidigt är jag kluven till sådana här självutlämnande böcker där endast ett perspektiv beskrivs. För det är tydligt mellan raderna att Felicia är en skör person som genomgått många psykologiska trauman även i vuxen ålder.  Hur hon mår idag vet jag ju inte, men frågan man måste ställa sig är ju om det rätt att publicera den här typen av berättelser om personen inte mår bra? Vad är en förläggares ansvar?

Diskussionen var högaktuell kring Ann Heberlein och hennes bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (som Mia tidigare skrivit om här på bloggen). Och det var ju samma förläggare den gången, det vill säga Svante Weyler. Han motiverade utgivningen då med att “Sjukvården bedömer om man är en fara för sitt eget liv eller andras liv. Redaktören bedömer text”.  Ja så enkelt är det kanske.  Jag vet inte, jag är som sagt kluven.

Felicia försvann har ännu inte kommit ut på pocket, men det kan inte vara många veckor bort. Den har dessutom nominerats till  Stora ljudbokspriset nyligen.  Och trots min kluvenhet så tycker jag att den är läsvärd och ger den tre av fem pinglor