Jag ringer mina bröder – en trestegsraket

Just nu är ju vår pingelfavorit Khemiri verkligen i ropet. Han har ett stående inslag i Babel som praoelev på olika instanser där “ordet” står i fokus och om ni inte har sett/hört hans predikan från praon i kyrkan eller läst hans moderata debattartikel från praon i riksdagen så surfa omedelbart in på svt.play. Nyligen blev också hans öppna brev till Betrice Ask “Bästa Beatrice Ask” (DN) den mest delade artikeln någonsin i sociala medier – och detta på bara några dagar. Ja, Khemiri är verkligen på mångas läppar just nu.

Vi pocketpinglor har länge varit hängivna fans och själv har jag slukat det mesta av hans texter – romanerna, novellerna, pjäserna och krönikor. Jag har även haft förmånen att lyssna till honom “live” ett flertal gånger och kunnat konstatera att han inte bara har skrivandets gåva utan också en fantastisk verbal förmåga och ett lika storartat sätt att möta en publik på, allt från kulturtanter till gymnasieungdomar.

Men nu var det “Jag ringer mina bröder” som jag skulle tala om, en text som jag under loppet av en vecka upplevt i tre versioner – en trestegsraket – vilket var en häftig upplevelse. Debattartikeln som publicerades i DN december 2010, dagarna efter “terrordådet” i Stockholm, hadejag egentligen läst redan då, men jag återvände till denna välskrivna artikel, med anaforen “Jag ringer mina bröder” som löper som ett ledmotiv genom texten, innan jag tog mig an romanen. I höstas kom nämligen Khemiris tredje roman med just samma titel där han spunnit vidare på ledmotivet “Jag ringer mina bröder”. En fantastisk liten roman på cirka hundra sidor i fickboksformat.

Berättelsen byggs upp av ett antal telefonsamtal som huvudpersonen för med vänner och släkt under ett dygn i Stockholm natten efter terrordådet och bomben. Omskakad och chockad av händelsen blir vår huvudperson alltmer olustig och nojig över känslan av att känna sig som misstänkt enbart i egenskap av att tillhöra “dom”, de andra, de med icke-svenskt utseende. Samtalen och minnen, där uppväxt och identitet är centrala teman, blir under bokens gång allt mer fragmentariska och stundtals förvirrade. Det är så bra! Man känner igen Khemiris ton och lekfullhet med språket. Ledmotivet “Jag ringer mina bröder” skapar en rytm som bär oss fram genom texten. Det enda som gjorde mig besviken var att det tar slut alldeles för fort. Det hela känns oavslutat och känslan av att inte vara nöjd störde mig lite när jag slog igen boken efter sista sidan.

Lyckan var då att några dagar senar få se Riksteaterns uppsättning av texten “Jag ringer mina bröder”. Det är samma text, samma ledmotiv och samma samtal men denna gång ännu bättre. Texten växte och blev liksom fullkomlig när den gestaltades på scen. Ett mycket enkelt scenrum, med endast mycket liten rekvisita, låter istället ljud och ljus rama in de fyra skådespelarnas suveräna skådespel. Samtalen berör verkligen på djupet och känslan av förvirring över vilka som är “vi” och vilka som är “dom” når fram. Orden han säger när han ringer sina bröder; att han var säker på att han hittat gärningsmannen, “en väldigt misstänkt individ” som “hade svart hår och en ovanligt stor ryggsäck och hans ansikte var täckt av en Palestinasjal” för att sedan inse att det var hans egen “spegelbild” avslutar såväl debattartikeln som romanen och pjäsen. Så snyggt och så viktigt!