Girls, girls, girls

Två Lenor. Den ena inbiten NYC:are, den andra en likaledes hard core Stockholmare. Båda författarinnor som skiver om vanvettigt dysfunktionella kärleksrelationer. Same, same but different liksom.

Sisterhood

Lite motvilligt erkänner jag att jag slaviskt följer Lena Dunhamns världsberömda HBO-serie Girls. Det är något befriande över de totalt respektlösa, egocentriska karaktärerna med fullkomlig avsaknad av någon som helst känsla för att uppföra sig och vara andra till lags (eller kanske är det bara utebliven gammal hederlig social kompetens).

Samtidigt är det just precis sådana  personligheter jag lärt mig att hellre fly än illa fäkta när dom poppar upp i mitt liv. Att sitta på behörigt avstånd framför TV:n och förfasa sig och fascineras över dem känns som säkert och behörigt avstånd.

Författarinnan berättar att hon generöst öser ur sina egna och sina vänners till synes outsinliga källor av erfarenheter inom områdena kärleksrelationer och sex, när hon skapar avsnitt efter avsnitt.

I sin senaste bok Not that kind of girl ger hon en mer sammanhängande och självbiografisk bild av vad som försiggår, främst i sitt huvud, men även i relation till andra. Främst män. Alla typer av män i alla typer av situationer. Fysiska såväl som mentala strider. Hon berättar detaljerat om sina två livskriser, som inföll innan hon fyllde 20 år, om modet som krävs för att vara den man är, om sin relation till sin kropp, om skam och om skuld.

NY-Lena

I botten handlar den nog om Lenas väg fram mot ett eget självförverkligande. Låter ju som astung läsning men i välkänd Dunham-anda levereras berättelserna som en skrattsalva kantad av bråddjupa och sköra reflektioner om upprörande upplevelser. Betyget blir högt; 4 pinglor av 5 möjliga. Inte enbart för bokens underhållningsvärde utan främst för att jag på riktigt tror att det är en viktig bok för Dunhams generation.

Stockholms-Lena

Lena nummer 2 är en min favoritskribent och debattör i den svenska mediekarusellen. Jag har tidigare bloggat om hennes dundersuccé Egenmäktigt förfarande. I uppföljaren: Utan personligt ansvar fortsätter vi följa Ester Nilssons självdestruktiva kärleksjakt.

I denna fristående berättelse har Ester tuffat till sig lite, låter sig inte blir trampade på lika brutalt, ställer krav och utfärdar ultimatum. Men likväl låter hon sig duperas av en gift skådespelares nyckfullhet vars verkliga intention enkom verkar vara köttslig. Och några planer på att lämna sin fru har han då rakt inte hur gärna än Ester vill tro det.

Igen vill jag framhålla Anderssons språkhantering som bokens främsta fördel. Berättelsen däremot känns  stundom repetitiv och hopplöst “brudig”. Ja, ni vet när man läser ett stycke och mycket upprört vill utbrista: “Men vá fan skärp dig kvinna. Fatta att han en ond jävel och inte ett dyft intresserad!” Upprörande och samtidigt är det just precis det som Lena visat sig vara så ofantligt bra på, bra på att förklara hur en så klok och jordnära kvinna som Ester ändå väljer att att vara en del av något så sjukt.

Betyget blir åter högt, men eftersom Utan personligt ansvar inte riktigt når upp till Egenmäktigt förfarandes nivå får det bli 4 frustrerade pinglor av 5 möjliga.