Rått, rakt och rysligt aktuellt

Att Lena Anderson är något av en min husgudinna är ingen hemlighet. Sist jag besökte en Pocketshop slog jag till på hennes debutroman Var det bra så? Innehållet är kanske mer aktuell idag än när den utspelar sig under sent 70- tidigt 80-tal.     

Hårdsmält läsning intages bäst med en smashad-avokado-macka och fluffigt kaffe.

Att börja läsa berättelsen och snabbt inse att det här inte är någon vanlig förortsberättelse, definierad av misslyckad integration av och utanförskap bland invandrade minoriteter, utan en svenne-banas redogörelse för sin uppväxt i Tensta gjorde mig först lite illa till mods.

En orolighetskänsla för att Andersonskan trampat i klaveret och gjort sig till åtlöje genom att berätta om saker som hon som vit, bemedlad, medelklass rimligtvis inte på ett trovärdigt sätt skulle kunna förmedla, spred sig i min kropp.

Men jag borde ha förstått bättre, så klart bjuder författarinna på lysande läsning – som alltid – i sin debutroman från 1999.

Boken utspelar sig i Tensta och huvudpersonen är Lotta som tillsammans med sina klasskamrater med svenskklingande namn utgör lokala minoriteter i ett land där de är i klar majoritet.

Genom Lotta öppnar författarinnan ögonen för mer än etnisk skillnader och belyser det socialekonomiska rastret som ännu en dimension i samhällsdebatten. Hon liksom tvingar läsaren att skärskåda vårt svenska samhälle genom både “Ras-” och “Klass”-glasögonen. Boken utmanar vår längtan efter att försöka förklara allt i svart och vitt, genom att påvisa att vi alla bär på en känsla av utanförskap, oavsett färg på ögonen. Alltså, hur aktuellt är inte det även idag?

Betyg
Lena Anderson är och förblir min husgud på grund av sin knivskarpa, logiska och träffande berättarteknik. Jag drämmer därför till med 5 socialantropologiska pinglor av 5 möjliga.