Ian Mc Ewan igen….

Jullovstider innebär efterlängtad lästid och jag har äntligen fått tid till att botanisera bland mina pocketfynd från bokmässan (jag tror det var fyra pocket för hundra kronor och det går inte att motstå förstås). Efter att ha blivit helt betagen av Ian McEwans Chesil Beach så norpade jag förväntansfullt åt mig hans debutroman Cementträdgården som utkom på svenska för första gången 1979.

Även denna gång så sögs jag snabbt in i berättelsen och sträckläste romanen på ett par dagar vilket oftast brukar vara ett gott betyg. Visst är det väl det man förväntar sig av en riktigt bra bok!? Att helt fångas upp av människorna och deras miljö för att sedan följa dem genom dramat. För det är just vad som händer mig vid läsningen av denna berättelse. Fascinerad läser jag vidare för att se hur detta märkliga drama ska sluta. Men tycker jag om boken? Nja, jag vet egentligen inte vad jag ska svara på den frågan.

Det här är nämligen en förfärlig berättelse. Vi möter fyra syskon som lever under ganska fattiga förhållanden i en gammal kåk i ett rivningsområde och det är här den mesta delen av handlingen utspelar sig. Pappan är död och nu ligger även mamman för döden hemma i sitt sovrum. Berättaren är 15-årige Jack och det är genom hans ögon vi får ta del av en märklig historia. När mamman dör så bestämmer sig syskonen, av rädsla för att myndigheterna ska splittra dem och sätta dem på barnhem, för att hålla mammans död hemlig och de begraver därför henne hemma i källaren i en sarkofag av cement.

Som ni förstår så kan det här inte sluta lyckligt. Samvetskval över denna mörka hemlighet, sorg över allt för tidigt förlorade föräldrar, behov av närhet som blandas ihop med begynnande sexuellt uppvaknande leder till en förvirrad tillvaro för syskonen i huset. Såsmåningom börjar en söt unken lukt göra sig allt mer påmind…

Nej, det är ingen lustfylld läsning, snarare fylls jag då och då av äckel och olust. Men ändå måste jag läsa vidare av nyfikenhet på hur detta ska sluta.

Mia D

Kommentarer: 2

  1. avatar
    Anna 2011-01-02 at 10:29

    Brr, här får man kalla kårar längs ryggraden!

  2. avatar

    […] Pingelväninnor Mia och Hedvig B har länge uppmanat mig att läsa Ian McEwan. Nu har det skett. Tack kära Pinglor […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *