Två nya manliga bekantskaper

Den senaste veckan har jag stiftat bekantskap med två kloka män. Den ene mycket angenäm. Den andre inte alls. Men båda omåttligt fascinerande.

Mina Pingelväninnor Mia och Hedvig B har länge uppmanat mig att läsa Ian McEwan. Nu har det skett. Tack kära Pinglor för att ni öppnat ännu en ny läsvärld för mig.

Ännu inget Nobelpris för denne man.

Den ene
Jag valde McEwans senaste roman Hetta. Utan att veta valde jag den roman som på många sätt skiljer sig från hans tidigare, både avseende ämne och genre. Dels behandlar den mycket vetenskapligt en av vår samtids största utmaningar, nämligen klimatförändringar, dels är det en komisk berättelse med många dråpligheter. Oväntad men mycket välsmakande kombo!

Att skriva om klimatet i traditionell litteratur verkar förresten vara en trend, något som Pinglan Katarina tidigt uppmärksammade.

Den andre
I en intervju i DN i samband med lanseringen av Hetta beskrev McEwan sin huvudkaraktär Michael Beard så här:

– I Hetta gav jag först min huvudperson Nobelpriset (PS det är jag/Pia som länkat och vill förtydliga att det mig veterligen inte föreligger några andra likheter än själva mottagandet mellan dessa herrar), sedan fick han fysik som specialiseringen. Därefter bestämde jag att han var en man som levde i sin egen skugga, och då började jag tänka på olika misslyckanden och gjorde honom kort, fet och skallig. Sedan slog det mig att, åhh han är en sådan där fet, liten man som alltid har en vacker kvinna – det är en viss typ – och då fick han massor av kvinnor. Ja, så där håller jag på, så sakteliga.

Ja det är en avskyvärd liten man som på ett mycket trovärdigt sätt gestaltas. Många gånger under läsningen blir jag så himla irriterad på Mr Beard att jag har lust att skrika rakt ut. Som när han respektlöst åker snålskjuts på sina undersåtar, ryggradslöst undviker konflikter som följer hans otrohet, karaktärslöst smiter från alla typer av ansvar och när han likt en sexmissbrukare bara har en sak i huvudet H E L A tiden.

Han är en erkänd forskare, en professor av rang, en i den celebra skaran som mottagit ”stoffet från Sverige” ur kungens hand för sin alldeles egna Beard-Einstein-teori. Och en man som nu står i begrepp att kröna sin karriär och fylla sina skattkistor genom att rädda världen med sin upptäckt av den artificiella fotosyntesen. Men hur ska det gå? Svårt fall då ens glans dagar redan passerade och allt (ja även buken) bara verkar peka nedåt.

Och om Beards professionella liv är en enda röra – hur ska då hans privatliv beskrivas… Jag tror att den enda ärliga relation han lyckats upprätta under sina första 60 år är med Darlene, den frenetiskt tuggummituggande dinerservitrisen. Ett skränigt fyllo som bor i en trailer park i New Mexiko, visserligen med fallenhet för välgörenhet, men helt utan något som helst intresse för varken klimatfrågor eller det skrivna ordet.

Hetta har allt man kan önska av en berättelse; otrohet, mord, svek, längtan, missförstånd, spänning… Ja, på ett näst intill farsartat sätt ramlar den ena tokigheten efter den andra in. Inte omotiverat och aldrig plumpt. Alltid oväntat och träffsäkert beskrivet.

Guppigt? Det är bara förnamnet…

Betyg
Att läsa McEwan var på alla sätt mycket positivt – men jag känner mig fortfarande nyfiken på hans tidigare alster och kommer omgående att ta mig an hans mer allvarsamma berättelser, som jag är säker på att jag kommer att uppskatta mycket.

Att läsa Hetta var som att lösa biljett på en känslomässig bergochdalbana. Likt Balder kränger sig den hisnande historien fram på sin guppiga färd, och kommer att stanna i mitt minne lång tid framöver.

Det ger Hetta och Ian McEwan 4 glödheta pinglor av 5 möjliga.

Pia W

Kommentarer: 4

  1. avatar
    Mia 2011-12-15 at 09:31

    Det jag gillar med Mc Ewan är också att romanerna ofta har en ganska behändig längd och möjliga att sluka på ett par dagar mitt i den stressiga vardagen 🙂

  2. avatar
    Katarina L 2011-12-15 at 09:55

    Är också sugen på att läsa Hetta, Angeläget ämne som engagerar.

  3. avatar
    Pia 2011-12-16 at 06:55

    Ja läs! De ofta omfattade utläggningarna runt resultatet av den tekniska fysikens spjutspetsforskning berikar boken på många sätt. Nej det gör den inte till en kort liten berättelse (detta är en tegelsten – tydligen ännu ett sätt den skiljer sig från tidigare alster på) men det gör faktiskt inget (jag som alltid brukar klaga på att romaner är för långa och ”babbliga”). Dels bidrar dessa passager till att ge mig en ökad förståelse för klimatförändringsfrågor och dess omgivande samhällsdialogen över tiden, dels ställer det karaktären Mr Beard i en mer komplett dager för att man får en ytterligare dimension av denna skitstövel, som är viktig för att man ens ska kunna uppbringa någon typ av sympati för honom. Jag tror att det ”enda” karl’n faktiskt kan hantera och känna sig bekväm i är sina matematiska beräkningar, långt från mänskliga kontakter och sociala sammanhang.

  4. avatar

    […] Jag läste ju min första roman av Ian McEwan, Hetta, för en tid sedan och fann att den inte var representativ för hans lovordade författarskap, […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *