Helioskatastrofen når inte upp till mina förväntningar

Anslaget i Linda Boström Knausgårds “Helioskatastrofen” (Modernista förlag 2013) är starkt och poetiskt:

 “Jag föds av en far. Jag klyver hans huvud. I ett ögonblick långt som livet självt står vi mitt emot varandra och ser varandra i ögonen. Du är min far, säger jag till honom med ögonen. Min far. Det är min far som står framför mig i blodet på golvet. Hans raggsockar suger girigt åt sig och färgas röda. Blodet sjunker in i det nötta trägolvet och jag tänker: Hans ögon är gröna som mina.”

Athenamyten ligger till grund för denna berättelse om en flicka som, efter sin “mytiska” födelse, skiljs dramatiskt från sin pappa då han förs bort svårt sjuk i schizofreni och läggs in på sjukhus. Vilsen och historielös tas hon sedan om hand av socialkontoret i den norrländska småstaden som sedan i sin tur placerar ut henne i ett fosterhem. I fosterhemmet finns en kärleksfull familj med en mamma, en pappa och två bröder vilka tar upp henne som en riktig familjemedlem.Trots den kärleksfulla omgivningen känner flickan hela tiden en stark längtan och sorg efter sin biologiske far till vilken hon skickar brev i förhoppningen om att de en dag ska kunna återförenas.

Ja, ni hör kanske att inramningen är lovande. Reportage på Babel liksom en inbjudande baksidestext hade skapat ganska höga förväntingar hos mig, men tyvärr måste jag säga att jag är något besviken. Det är något som fattas i berättelsen (en kort sådan på cirka 90 sidor) och det lämnas i mitt tycke alltför många luckor. Jag skulle nästan ha önskat att den var en fullång roman där det givits tid att reda ut all mystik och där de olika personteckningarna hade kunnat fördjupas.

Fosterfamiljen är engagerade i nykterhetsrörelsen och i Pingstkyrkan. När det upptäcks att flickan har en fallenhet för att tala i tungor (eller på grekiska) inför församlingen så blir flickan alltmer pressad av församlingens förväntningar, något som såsmåningom leder till ett sammanbrott. Här kommer vi in i berättelsens andra del där flickan befinner sig instängd på en sluten psykiatrisk avdelning svårt sjuk i en depression. Saknaden efter fadern blir henne övermäktig. Jämfört med andra skildringar som jag läst där huvudpersonen befinner sig i en liknande situation (t.ex. Beate Grimsruds En dåre fri) så är inte beskrivningen av denna värld så mörk eller skrämmande, men ändå orkar inte flickan kämpa emot sitt inre mörker.

Det är intressant att notera att recensioner i dagstidningarna varit ganska disparata där t.ex. SvD’s recensent hyllar Boström Knausgårds roman medan GP’s recensent tycker att : ” historien blir bångstyrig i överkant, för att inte säga rent obegriplig”. Tudelade meningar alltså och så känner jag mig också efter min läsning; tudelad och lätt besviken.