Konsten att gestalta människor – en fråga om trovärdighet?

Jag funderar mycket på det här med en författares förmåga att gestalta människor när jag läser Berättelsen om Esmara av Petra Östergren (Piratförlaget). Boken känns verkligen lovande och första meningen är  dramatisk: “Esmara var inte mer än fem år när hon såg sin mamma mördas” (på tal om böckers första meningar…).

Jag läser med stor nyfikenhet. Men trots en bok fylld av kontraster och känslomässig dramatik blir huvudpersonen, Esmara, aldrig riktigt mänsklig för mig. Efter drygt 400 sidor är jag fortfarande helt oberörd av henne som person. Och det får mig  att grubbla över det där med konsten att skriva.

Vad är det som gör att vissa författare lyckas gestalta romanfigurer och nästan få dem att kliva ur boken och framstå som mänskliga på bara några rader (som till exempel Anna Gavalda, Joyce Carol Oates, Ian McEwan mfl), medan andra romankaraktärer förblir luddiga i konturerna, platta och ointressanta oavsett hur mycket utrymme de får? Jag har inget entydigt svar.

Berättelsen om Esmara är egentligen en rätt intressant historia från 80-talets Stockholm där Esmara från Tornedalen börjar på Handels och ägnar sig åt fastighetsaffärer parallellt med bisexuella förhållanden i storstaden. I kontrast står Tornedalen där hon kommer ifrån och där den storslagna, vilda naturen och den myllrande släkten ger henne ro, trots en mörk barndom.

Men berörd blir jag inte. Varför? Kanske har det med trovärdigheten att göra. Esmara känns helt enkelt inte riktigt trovärdig som människa för mig. Hon är lite för snygg, lite för smart, lite för egensinnig och lite för cool trots beskrivningarna av hennes mörkare sidor där den traumatiska förlusten av mamman i barndomen löper som en röd tråd. De tuffa spekulationerna med fastigheter, det komplexa förhållandet till släktens matriark Martta Jo och kärleken till Ludde (som egentligen är kvinna, men lever som man), storstadens puls ställd mot Tornedalens lugn och natur. Ja, kontrasterna är så många att de nästan tar ut varandra. Och kanske är det just det som gör att Esmara inte blir annat än en romanfigur för mig. Det blir helt enkelt för mycket av det goda och det blir inte trovärdigt. Lite synd kan jag tycka eftersom alla ingredienser finns, men de har liksom inte riktigt lyckats gifta ihop sig.